Moneyball 2011

Pitt spelar Billy Beane, manager för torskande baseballaget Oakland Athletics, som efter en svidande förlust inser att man måste se sig efter en ny taktik, då man ska ersätta lagets bästa spelare som gått vidare. Med hjälp av en ekonomistudent (Jonah Hill), färsk på marknaden, börjar Billy genom datagenererad analys leta upp spelare ingen vill ha och till allas förvåning gör succé.

På många sätt är ”Moneyball” ett klassiskt sportdrama där underdoghjälten ska hjälpa de missanpassade och misslyckade att mot alla odds nå framgång. Självfallet är han en småbitter, frånskild arbetsnarkoman utan vänner och med rejäla aggressionsproblem (det blir några omkullvälta möbler för mycket…). Samtidigt finns ett genuint uppsåt att berätta historien för vad den är och ge karaktärerna (som faktiskt bygger på riktiga människor) kött och blod.

Showen tillhör inte oväntat Pitt, som rent dramatiskt kanske inte gör sitt livs roll, men balanserar fint en komiskt briljant skitstövel med en i själva verket väldigt ensam och frustrerad man. Relationerna med både den oväntat – men fantastiskt – nedtonade Hill (som gör något av en Jim Carrey i ”Truman Show”/Steve Carell i ”Little Miss Sunshine”-övergång) och dottern (bedårande Kerry Dorsey, från ”Walk the Line”) är det som håller filmens puls – och huvudkaraktär – levande.

Däremellan är det mycket snack. Tack och lov står Aaron Sorkin (”The Social Network”) och Steven Zaillian (”Gangs of New York”) för det välskrivna manuset och det rappa tugget känns äkta. För den icke insatte blir det åtminstone första kvarten mycket baseballdata, som den med rätta intresset säkerligen gärna snappar upp, medan vi andra väntar på något att bry sig om. Det finns en intressant huvudperson med en gripande bakgrundsstory men vi kommer honom aldrig riktigt in på skinnet.

En del – men inte tillräcklig – tid läggs på spelarna (varav många spelas av aktörer med forna baseballkarriärer), som mest blir Beanes marionettdockor i hans spel av köpande och säljande för att forma det perfekta laget. Ämnet att det skulle förekomma omoraliskt att bolla med dessa hårt arbetande atleters positioner snuddas vid men tas aldrig tag i ordentligt. Den som sticker ut mest är Chris Pratt (hejdlöst rolig i TV-serien ”Parks & Recreation” men varsamt finkänslig här) som har några enstaka starka scener men förblir, liksom övriga, en bakgrundsfigur.

Trots vissa svackor, och att jag aldrig blir ordentligt berörd, så går den jämförelsevis långa speltiden inte så långsamt som man kan tro. Mycket tack vare kompetenta proffs både bakom och framför kameran. Man har även undvikit de värsta sportfilmsklyschorna (till skillnad från den pompösa ”Invictus” med Pitts polare Matt Damon), som standardfinalen med publikfrieri och slow-motion. Befriande också att huvudkaraktären tillåts ha en icke-dysfunktionell relation till sin dotter. Ett mycket, om än inte för, amerikanskt och trots allt sevärt sportdrama.