Geralds lek 2017

Stephen Kings namn har sannerligen aldrig varit en garanti för kvalitet, och i synnerhet inte när vi pratar om filmatiseringar. Skräckmästaren från Maine har trots allt fått fler böcker filmade än någon av sina samtida kollegor, och även om det finns några enstaka guldklimpar har resultatet ofta varit skrattretande uselt.

Så när vi nu har fått en alldeles utmärkt filmatisering av ”Det” talar all statistik för att Netflix-produktionen ”Geralds Lek” ska suga stenhårt – men det gör den inte. Redan i filmens inledning, i vilken Gerald själv (Bruce Greenwood) packar resväskan till tonerna av Sam Cooke, förstår vi dock att Mike Flanagan (”Ouija: Origin of Evil”) har högre ambitioner än stollarna som gav oss ”Gräsklipparmannen”, ”Mangeln” och nio ”Children of the Corn”-rullar. Det är snyggt filmat och smakfullt, och de blanka handbojorna hintar om vad som komma skall.

I nästa stund sitter Gerald och hans fru Jessie (Carla Gugino) i bilen, på väg till sin avlägset belägna sommarstuga. Tanken är att de ska blåsa liv i sin trötta relation med hjälp ovan nämnda handbojor under en romantisk helg av Viagra-snaskande och underkastelse, men knappt hinner Jessie bli fastkedjad i sängstolparna innan de inser att satsningen är lönlös. Helgen blir inte heller bättre av att Gerald får en hjärtattack och dör. Bara sådär, i sängen, medan Jessie fortfarande är fastlåst. Det här är alltså ingen spoiler, för det är nu filmen börjar på riktigt. Att inte berätta det är som att inte berätta att James Franco blir instängd under en sten i ”127 timmar”.

När Stephen King-fans samlas i forum för att fantisera om kommande filmatiseringar brukar ”Geralds lek” ofta avfärdas som svårfilmad, på gränsen till ofilmbar. För hur adapterar man en bok i vilken huvudpersonen mestadels ligger naken och fastkedjad i en säng samtidigt som hon för en inre dialog med sig själv? Men med facit i hand visar det sig inte alls vara så svårt: Flanagan löser de problem som finns genom att helt enkelt klä på Jessie ett nattlinne och låta henne prata med imaginära manifestationer av såväl den avlidne Gerald som sig själv och några andra karaktärer som dyker upp under resans gång. Känslan av ensamhet går visserligen förlorad, men det blir aldrig tyst eller tråkigt. För att Jessie ska kunna ta sig ur knipan måste hon vrida och vända på varje detalj, väga olika möjligheter mot varandra och – framförallt – gräva i sina egna minnen och komma till klarhet med vem hon är.

Att det är hutlöst spännande från första stund är en underdrift. Och då har jag inte ens nämnt de rena skräckinslagen. Även om ”Geralds lek” är en av Kings mer sansade berättelser får vi vår beskärda del av blod, spöken och skrämseleffekter. Dels har vi den herrelösa hunden som knappt hinner börja slafsa i sig Geralds döda kropp innan han börjar snegla på Jessie. Dels har vi den läskiga månskensmannen (spelad av ”Twin Peaks”-jätten Carel Struycken) som stryker omkring i huset efter mörkrets inbrott. I takt med att Jessie blir uttorkad och matt blir vi allt mer osäkra på vad som är dröm och vad som är verklighet, vilket ger hela filmen en drömsk och flytande känsla. Vi får också tillbakablickar till Jessies barndom, snyggt målade i rött ljus från en pågående solförmörkelse. När de traumatiska minnena kommer upp till ytan förstår vi att Gerald inte är den första mannen som har satt henne i bojor…

”Geralds lek” är en film som inleder riktigt starkt för att i hög fart rusa mot ett ännu starkare klimax. Väldigt mycket hänger på Carla Gugino som gör ett kanonjobb med att skildra Jessies växande desperation, men resten av ensemblen är också bra. I synnerhet Henry Thomas, som spelar pappa till den unga Jessie (Chiara Aurelia) i tillbakablickarna. Trots att Flanagan och manusmedförfattaren Jeff Howard tar sig stora friheter när det kommer till det berättartekniska har de fått med bokens alla vändningar. Tyvärr gäller det även den krystade epilogen som går i fällan att vilja förklara lite för mycket för sitt eget bästa.

Det är också tydligt att Mike Flanagan är ett stort Stephen King-fan och att han har stor respekt för källmaterialet. ”Cujo”-referensen är kanske lite väl förutsägbar, men det bjuds även på några mer subtila nickningar till Kings värld. Bara en sådan sak som att han har haft den goda smaken att behålla kopplingen till systerromanen ”Dolores Claiborne”, trots att den inte behövs, är värd en eloge.

”Geralds lek” är inget mästerverk och den håller som sagt inte hela vägen i mål. Men det är ingenting som hindrar den från att vara omtumlande, fascinerande och ruggigt spännande. Om Flanagan skulle vilja ge sig på fler King-romaner efter den här har han min fulla uppmärksamhet, hur svårfilmade de än är.