Gladiator 2000

Man gör sig knappast skyldig till ett filmvetenskapligt bidrag på raketforskningsnivå i konstaterandet att Ridley Scotts samlade långfilmsproduktion är ojämn i kvalitet. Att ständigt ligga på topp när man har gjort ett trettiotal filmer och arbetat med elvahundra manusförfattare är givetvis också omöjligt, men för oss som frälstes av Scotts tidiga mästerverk ("Alien", "Blade Runner") och därmed vet vad gubben kan, blir detta simpla faktum ibland ändå smärtsamt uppenbart. Scotts nittiotal, vilket han för övrigt inledde med en annan given klassiker, "Thelma & Louise", hade exempelvis straffat oss med både "G. I Jane" och den ytterst märkliga båtfilmen "White Squall".

Det var dags alltså, att återigen visa var skåpet ska stå. Kunde ett svulstigt, översvallande episkt hämndrama i gladiatorstridernas antika Rom vara vägen att gå för att tillfredsställa både actionsvultna filmfans och mordlystna kritiker? Jo, det kunde ju det. Testosteronstinna "Gladiator" blev en gigantisk framgång som kammade hem storvinsten i både box office-mätningar och alla tänkbara prisgalor - bland annat belönades den med Oscarstatyetter för både Bästa film och Bästa manliga huvudroll. Den senare tog Russell Crowe emot med ett busigt flin och cementerade därmed sin image som genial bråkstake med ackompanjerande ego; under inspelningen lär han bland annat ha förklarat för en av manusförfattarna att dennes repliker var rena smörjan, men att Crowe ändå, i egenskap av världens bästa skådespelare, kunde få dem att fungera. Hybris som betalade sig, uppenbarligen.

Storyn är simpel, i mestadels positiv bemärkelse: Den romerske och mycket framgångsrike generalen Maximus blir förråd och får sin familj slaktad av den ondskefulle Commodus, arvtagare till kejsartronen genom mordet på sin egen far. Maximus tillfångatas som slav och får kämpa för sin heder och sin hett efterlängtade hämnd på gladiatorarenorna, där hans stridsduglighet snabbt gör honom omåttligt populär hos pöbeln. Samtidigt intrigerar Commodus syster, spelad av danska Connie Nielsen, för att störta sin tyranniske och alldeles för intime broder. Hämnd, heder, är nyckelord, de spektakulära stridsscenerna accentueras av högtravande men oftast medryckande dialogscener i den romerska senaten, och i fängelsehålorna där Maximus och de övriga gladiatorerna väntar på nästa drabbning.

Att historieskrivningen är förenklad och på sina håll förvanskad spelar mindre roll när slagskämparna och slavbröderna vandrar in på ett stekhett Colosseum till publikens öronbedövande dån. Man är där; visuellt finns det inte mycket att klaga på, och det gör det sällan när det gäller Scott.

Annars är detta till stora delar Joaquin Phoenix show. Hans försmådde, anemiske och incestuöse Commodus väcker både sympati och avsky, den teatraliska spelstilen passar perfekt i sammanhanget, varje replik uttalas som om han hade en marmorskärva i munnen. När Commodus, ristande i gråt, i filmens inledning stryper sin egen far - kejsaren och stoiske filosofen Marcus Aurelius - vet man att Maximus kommer att få det tufft framöver. Risken är stor att "Gladiator" hade fått betänklig slagsida om Joaquin Phoenix inte hade varit så helgjuten i skurkrollen eller utgjort en sådan perfekt kontrast till Crowe's buttre och handlingskraftige hjälte.

Det värsta man kan säga om "Gladiator" är väl att den beredde vägen för en revival av episka historiefilmer, varav ingen - framförallt inte "Troja", på vilken ingen producent sannolikt hade vågat satsa om det inte varit för Ridley Scotts framgångar ett par år tidigare - ens närmar sig "Gladiator" i underhållningsvärde. För underhållande är den. Får Scott arbeta med rätt manusförfattare så kan man lita på att han fyller bioduken till bristningsgränsen med just underhållning; "Gladiator" är så mycket biofilm det kan bli.

Nu hoppas vi på "Prometheus".