Gudfadern del III 1990

Året är 1979 och en väderbiten Michael Corleone (Al Pacino) börjar närma sig 60 års ålder. Livet i den maffiapräglade familjen efter fadern Vitos död i första filmen har tärt på honom, både fysiskt och psykiskt. Samtidigt som han lyckats storartat med att göra Corleone-klanens intressen och affärer mer legala och stabila än någonsin tidigare väger hans själsliga misslyckanden tyngre. Han plågas av minnena och efterdyningarna från den hänsynslösa och brutala vägen till makten, särskilt det faktum att han beställde mordet på sin bror Fredo. För att sona sina brott skänker han stora delar av sin tid och pengar till välgörande ändamål, samt försöker återuppbygga relationen med barnen Anthony (Franc D'Ambrosio) och Mary (Sofia Coppola).

När det gäller verksamheten har de kriminella bitarna i New York fasats över till Joey Zasa (Joe Mantegna), en fruktad "enforcer" som dessvärre har alldeles för stor hunger för media och publicitet. När Michael närmar sig den enskilt största affären i sin karriär - som kommer göra honom till majoritetsägare i ett enormt multinationellt fastighetsföretag med kopplingar till Vatikanen - börjar Zasa och diverse bossar cirkulera kring honom som gamar. Detta startar i sin tur ett våldsamt händelseförlopp som Michael trodde tillhörde förfluten tid, och han måste återigen leta sig tillbaka till sina rötter. Repliken "just when I thought I was out, they pull me back in" som Pacino så briljant levererar, säger allt.

Likt hur man vävde in den Kubanska revolutionen på 50-talet i "Gudfadern del II" har man även här lyckats få narrativet att involvera historiska händelser. Både påve Johannes Paulus I mystiska bortgång och bankskandalen i Vatikanen i början på 60-talet finns med i handlingen, dock i dramatiserad och delvis fiktiv form. Detta leder till att det grävs djupare än tidigare ner i filmtrilogins starka Italienska kopplingar, något som skänker tyngd och resonans. Ungefär halva filmen utspelar sig i Italien, och Michael Corleone känns lika given där som påven själv. Coppolas och Puzos episka berättelse har nämligen låtit oss lära känna honom och hans familj så pass intimt att det nästan känns dokumentärt vid det här laget.

Nostalgin far fram som en flodvåg när filmen rullar, då kärleken för karaktärerna och deras obarmhärtiga värld är så stark. Att bara höra namnet "Corleone" lockar fram så mycket känslor att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. In i den mixen kommer också en hel del nytt, framför allt i form av karaktärer vi inte sett tidigare. Andy Garcia är härligt hetlevrad i rollen som Vincent Corleone, Michaels brorson som får representera familjens unga blod på den illegala sidan. B.J. Harrison (George Hamilton) har tagit över ansvaret som juridisk rådgivare efter Tom Hagens (Robert Duvall) död, och det är svårt att tänka sig en bättre ersättare. Ytterligare en som sticker ut lite extra - i positiv bemärkelse - är Eli Wallach, som verkar ha ordentligt kul i rollen som åldrande Don Altobello.

Även karaktärerna vi känner igen sedan tidigare har förändrats under de år som passerat mellan del II och III. Michaels syster Connies oskyldiga själv verkar ha dött med Fredo och hon är här mer av en livsfarlig Lady MacBeth-karaktär med egna agendor, en utveckling som fängslande Talia Shire cementerar med sitt fläckfria skådespel. Michael själv har lagt ilska och hämndlystenhet åt sidan och söker någon sorts ödmjukhet, samtidigt som Pacino är mer badass än någonsin med sina tonade glasögon och sitt gråa hår. Man slutar aldrig att förundras över den mannens talang, han är som född för att göra den här rollen och når perfektion i varenda bildruta. Allra bäst är han i scenerna med Diane Keaton - i rollen som hans exfru Kay - som också är fullkomligt fenomenal i vanlig ordning. I bådas ögon kan man se den komplexa kärlek karaktärerna fortfarande känner för varandra, men samtidigt all den hjärtesorg, alla svek, alla lögner och allt våld som präglat deras turbulenta förhållande från dag ett.

Med detta sagt finns det dock faktorer som gör att "Gudfadern del III" faktiskt är den sämsta i serien. Jag har ingen intention att stämma in i den brutala hatkören kring Sofia Coppolas prestation, men det måste ändå sägas att hon är oerhört felcastad i sin roll. Så fort hon dyker upp känns det som att hon är högst obekväm, vilket smittar av sig på publiken. Om karaktären Mary hade haft mer speltid hade detta snedsteg av far och dotter Coppola kunnat sänka hela filmen, medan det nu - som tur är - blir mer av ett sporadiskt störningsmoment. Det finns också hela tiden en känsla av att det är något som fattas, ett problem som jag tror att Robert Duvall hade kunnat råda bot på om han hade återvänt. Att snabbt slänga in Tom Hagens son i några scener och ett antal förklarande repliker i manuset räcker inte för att fylla hålet efter hans elektriska närvaro i de två föregångarna. B.J. Harrison är som nämnt ett lyckat tillskott, men han är en helt ny pusselbit snarare än den som fattas.

Sammanfattningsvis tycker jag att kritiken kring den här filmen är onödigt hård. Visst, den ligger en bra bit ifrån "Gudfadern" och "Gudfadern del II", men det gör den inte till en dålig - eller ens medelmåttig - film. Den är precis lika episkt berättad, fotad och skådespelad, samt ger oss en mycket värdig avslutning på sagan om familjen Corleone. Man får inte heller glömma att det är en epilog (Coppola ville till och med att den skulle heta "The Death of Michael Corleone" för att göra detta tydligt) snarare än en narrativ fortsättning på händelseförloppet i de två första. Del II kastade oss rakt in i berättelsen igen, medan del III istället fokuserar på efterdyningarna och konsekvenserna från sagda berättelse. Med det i tanken, hur många epiloger har hanterat det formatet bättre än "Gudfadern del III"?