Guds stad 2002

Cidade de Deus, eller "Guds Stad", är en av Rio de Janeiro mest ökända slumområden. Denna fattigdomens sista utkant är en utav många så kallade favelas, där knarkkungar och den brasilianska-colombianska maffian styr. Det är ett område där ingenting är säkert. Mitt i kaoset återfinns barndomskamraterna Ze Pequeno och Buscapé; den förre på väg att etablera sig i de kriminella nätverken, den senare drömmer om en karriär som fotograf.

Den Oscarsnominerade och sexfaldiga vinnaren av Brasiliens egen guldbagge är inte en film för allt för bräckliga själar. Redan den första anblicken avslöjar att ”Guds Stad” är en mardröm. Det är en chockerande uppgörelse med den utanförvärld som ligger stenkastet från de guldiga stränderna och lyxhotellen vid Copacabana. Det ger en väldigt avig bild av paradiset, inte alls bilden av Rio de Janeiro man ser på vykorten. Verkligheten i "Cidade de Deus"’ är något helt annat.

”Guds Stad” centrerar sig kring ett dussintal karaktärer runt och omkring Buscapé och Ze Pequeno. De två kamraterna står inför ett vägval: Fly eller bli en del av våldet. Det är ett hemskt scenario som regissören Fernando Meirelles presenterar, och han gör det sannerligen bra. Det är fullt av fina kontraster: ena stunden sprakar det från gängens vapen, medan det i andra återfinns eftertanke och en mycket högt hållen moralisk och poetisk ambition. Det är inte enbart ett uppvisande av fattigdomen, utan även ett försök till att spåra dess uppkomst och dess möjliga utrotning. Buscapés leende när han fotograferar Ze Pequeno poserandes med automatvapen är i alla fall en liten tröst om att karriärdrömmarna finns kvar mitt i eländet.

”Guds Stad” är även en lek med filmmediet, med dess återkommande ’split-screens’, tidshopp och stillbilder (som en referens till Buscapés fotografambitioner). Det tvingar åskådaren till något mer än att bara vara en passiv observatör. Att filmen dessutom är baserad på Paulo Lins roman med samma namn tydliggör det enorma arbetet att föra över berättelsen till film. Det är mycket välgjort.

Meirelles avvaktar i vissa lägen att berätta hela historien, han drar ut på det, alltid med små antydningar om vad som ska komma. Och det blir därför omöjligt att inte dras in i den alltmer thrillerbetonade andra timmen. Det är faktiskt där som filmen är som allra bäst, när det tätnar till och blir lite av ett regelrätt och högst spännande klankrig med personliga vendettor och ett välfotograferat och dramatiskt flyt (två av Oscarsnomineringarna var just för fotot och klippningen).

Det är klart att det ibland kan bli lite för överdrivet med alla dessa skottlossningar och oprovocerade mord; det är uppenbart att det i vissa fall enbart handlar om att skapa en effekt och understryka våldets grymhet (i en scen blir till exempel en ung pojke tvungen att avrätta en av sina kamrater). Men det är ändå på något sätt förståeligt i en så etisk präglad berättelse.

Mitt i all denna förtvivlan finns ändå ett embryo till ett lyckligt slut; i förhoppningen om att någon lyckas smita ut. Och det är ju alltid ett litet, litet hopp.

ONÖDIGT VETANDE Filmen är baserad på sanna händelser från 1960- och 1970-talets Rio de Janeiro.