Hacking Hate 2024

Regissören och producenten Simon Klose är kanske mest känd för dokumentärfilmen “TPB AFK: The Pirate Bay Away From Keyboard” om fildelning från 2013, vilken skapade historia som den första filmen någonsin att ha världspremiär på Berlins filmfestival och samtidigt släppas gratis på nätet. Nu är han tillbaka med Tribeca-vinnaren “Hacking Hate” som följer den svenska reportern My Vingren när hon infiltrerar nazistorganisationer.

 

My kallas verklighetens Lisbeth Salander, även om kopplingen är något tunn - hon har jobbat med undersökande journalistik på tidningen Expo som “Millennium”-trilogins författare Stieg Larsaon startade upp en gång i tiden. My började jobba där långt efter hans död och kan alltså inte ha inspirerat Lisbeths rollfigur, men däremot tycks hon besitta Lisbeths envishet med att bekämpa våld och hatbrott, samt hennes nätkunskaper.

 

Hon berättar för kameran att hon tillbringade en ensam barndom framför datorn då familjen flyttade runt för mycket för att hon skulle få kompisar. De kunskaperna kommer väl till pass när hon ska nysta upp trådar och kopplingar mellan olika rasistgrupper och hatmånglare på nätet.

 

Hon börjar med att skapa falska profiler i olika sociala medier med hashtaggar som #nationalism (för hon vill inte sprida hatpropaganda själv utan låter hashtaggarna göra jobbet och locka till sig likasinnade) och kommer snart i kontakt med en svensk bodybuilder med ett stort antal följare som går under namnet Golden One. Han gör YouTubeklipp där han lyfter vikter och dricker proteindrinkar - samt delar med sig av små livsfilosofier som att det är manligt att döda en annan människa!

 

En av filmens poänger är just yttrandefriheten, som tycks stå i en vågskål mot förbudet att uppvigla våldsdåd - och dessvärre vinna utan konsekvenser. My kontaktar Anika Collier Navaroli som tidigare jobbat i Twitters säkerhetsteam. Anika varnade så sent som den 5:e januari 2021 för stormningen av Kapitolium, utan att få gehör. Hon berättar även om sitt första möte med rasism som ung - en bil som prejade henne av vägen medan föraren skrek rasistord. Polisen kunde dock inte föra ärendet vidare eftersom ingen blev skadad.

 

My hittar kopplingar mellan Golden One och nordiska extremistgrupper. Hon upptäcker fall där gruppmedlemmar gått från ord till handling, och att det blivit populärt att streama våldsdåden i realtid. Filmen visar tack och lov inga detaljer (förutom en sekvens som dröjer sig kvar på en rovfågel som äter på en levande duva - man fattar symboliken men obehaget i det som berättas räcker).

 

Att hat frodas på nätet vet vi redan. Fenomenet att extremgrupper rekryterar unga män som hungrar efter tillhörighet är inte heller nytt, vare sig det nu gäller religiösa madrasas, sekter, eller kriminella gäng. Nazistgrupperna här siktar in sig på män under 24 år.

 

Men filmen belyser även en annan aspekt, nämligen hur lönsamt näthatet är för plattformar som Google via annonsintäkter. My intervjuar en obekväm anställd som dementerar detta, medan andra källor visar att plattformarna tjänar miljardbelopp. Imran Ahmed från Center for Countering Digital Hate berättar att näthatet eskalerat på Twitter sedan Elon Musk tog över och skapade X. När Musk fick höra det svarade han med att stämma Imran och hans organisation.

 

Man får en känsla av tröstlöshet. Kraften i allt detta hat - tänk om det kunde styras om till något nyttigt. Framför allt frågar man frågar sig om samhället verkligen har råd att ignorera varningar? För de kommer alltid i någon form.

 

Ett av Mys spår leder till en obehaglig figur som heter Vincent. Amerikan, möjligtvis rysk agent, och med en minst sagt svajig ideologisk bakgrund som känns närapå schizofren. En norsk granne berättar att han dök upp i dennes by tillsynes mållöst, oplanerat, utan syfte. Han lämnade den lika hastigt som han kom efter en rad otrevliga incidenter samt polisbesök. Som sagt, det finns alltid varningar.

 

Det mesta filmade materialet är intervjubitar eller Mys klickande på datorn, samt en projektorvägg där klipp med objekten spelas upp. Resultatet kanske inte ger alla svar på trådarna (vad hände med katten?) men bjuder på en både spänningsfull och informativ resa i undersökande journalistik.

 

Priset är dock högt - My lever under skyddad identitet. Men hennes arbete hyllas; “Hacking Hate” hade världspremiär på Tribecas filmfestival och vann kategorin bästa dokumentärfilm.