10 filmpärlor som tog mig med storm på Tribeca Film Festival 2024

Så var årets Tribecafestival över, men för filmerna är det bara början. Det är fantastiskt roligt att upptäcka små filmpärlor med okända namn, men lika roligt att återse kända skådisar man beundrar på vita duken.

 

Jag tycker årets festival hade en fin balans, och även om jag bara såg en bråkdel av filmerna hittade jag flera som tog mig med storm. Här är min tio-i-topp-lista (utan rangordning) från årets festival.

 

 

 

En av mina absoluta favoriter från årets festival. Filmen utspelar sig helt under en taxiresa från JFK-flygplatsen i New York till Manhattans Hell’s Kitchen.“Girlie” (Dakota Johnson) är den unga passageraren medan Clark (Sean Penn) är den världsvane äldre mannen som sett allt. Konversationen täcker smidigt in aktuella ämnen som kvinnor i teknikbranschen, män och kvinnors relationer och syn på varandra, på ålder, sex och kärlek. Ett fantastiskt kammarspel.
 
“Daddio” är skriven och regisserad av nykomlingen Christy Hall, medan Phedon Papamichael står för den magiska cinematografin. Filmen är en Sony Pictures Classics, så frågan är mer när, än om, den kommer ut. Rekommenderas varmt! Läs recensionen av "Daddio" här...

 

 

 

Underbar coming-of-age-berättelse vars oemotståndliga balans av humor och pinsamheter påminner mig lite om “Eighth Grade” eller “Are You There God? It's Me, Margaret” (vars protagonist Abby Ryder Fortson även är med här, som Griffins tålmodiga sidekick Kara.)

 

14-årige Griffin Nafly (Everett Blunck) planerar att spendera sommarlovet med att finslipa sin pjäs; en ambitiös korsning mellan “Vem är rädd för Virginia Woolf” och “American Beauty”. Men repetitionerna går inte så bra, då regissören Kara hellre vill semestra med sin pojkvän, och skådespelarna saknar Griffins entusiasm.

 

Istället glider han uppmärksamhet över mot Brad (Owen Teague), en flummig hantverkare som mamman (Melanie Lynskey) anställt för att hjälpa till i huset. För när det visar sig att Brad bott i New York och uppträtt i experimentell teater faller Griffin pladask. Han inte bara anställer den vuxne killen (med hjälp av mammans Venmo-konto) att spela med klasskompisarna i pjäsen, men ändrar också manuset så att Wallstreetpappan nu bor i Bushwick (som han inte riktigt vet vad det är), och lägger in märkliga scener på Griffins begäran - förslag han absolut inte skulle ha tolererat från någon annan. Man skrattar gott och ofta!

 

Hela ensemblem gör ett fantastiskt fint jobb och filmen känns uppfriskande originell. I skrivandes stund finns ingen distribution (Range Media Partners sköter internationella försäljningen) men efter att ha vunnit tre priser för bästa film, bästa manus, samt jurypris för uppkommande regissör (Nicholas Colia), och dessutom vara 100 procent “Fresh”-rankad på Rotten Tomatoes förutspår jag en framgångsrik festivalrunda. Så håll utkik, var tålmodig, och missa inte chansen när den väl kommer ut någonstans! Mycket charm, skratt, och värme utlovas.

 

 

 

När Ryssland invaderade Ukraina hamnade Feldman Ecopark, en älskad djurpark belägen nära gränsen, i korselden. Femtusen djur lämnades instängda med väldigt lite mat och vatten. Många dog då bomber slog ner, för att de skadades av splitter, eller blev så rädda att de fick hjärtattacker. Andra dödades för nöjes skull av invaderande soldater, som tyckte det var kul att öva prickskytte på tamdjuren i barnens zoo.

 

Det här är ingen lätt film att se. Jag grät mig igenom nästan alla de 103 minuterna. Det onödiga våldet och dödandet, de skyddslösa djuren, och även barn som får sätta livet till när de vill vara med och hjälpa djuren. För filmen är med under räddningsarbetet när djurskötare och volontärer gör allt de kan för att föra ut alla dessa tusentals djur ur djurparken, till säkerhet.

 

Joshua Zeman har regisserat dokumentären. Välgjord dokumentär med hög spänningsnivå, men som sagt, svårtittad.

 

 

 

Tribecas öppnade med dokumentärfilmen om den älskade modeikonen Diane von Furstenberg, synonym med staden själv sedan hon kom till New York i början av 70-talet med sina omlottklänningar. Lättviktig men inspirerande, en hyllning till kvinnlig självständighet.

 

Dokumentären är samregisserad av Sharmeen Obaid-Chinoy, Oscarsbelönad för två kortfilmer och på gång med Star Wars-film, och Trish Dalton. Filmen släpps på svenska Disney+ den 25 juni. Läs MovieZines recension här...

 

 

 

AI är mer på tapeten än någonsin, viket gör filmskaparen Kyle Vorbachs cyberresa till ära och berömmelse lite extra intressant. Vi får vara med när han använder banbrytande AI-teknik för att skapa inte bara en digital persona, utan även PR-byråer och TV-stationer för att få fake-personen känd. Kyle blir en mediesensation medan gränserna mellan verklighet och fiktion suddas ut. Vännerna känner sig utnyttjade när de blir ofrivilliga försökspersoner i hans experiment.

 

Det är kanske inte nytt att vi bor i en värld där sanningen kan manipuleras med ett tangentklick, och det här är en av många berättelser som bekräftar det. “Fake it until you make it” har väl aldrig stämt in så väl som på denna rulle - trots allt nådde Kyles experiment ända fram till Tribeca filmfestivals programtablå. Vi får se vart den kan dyka upp härnäst.

 

 

 

Simon Kloses “Hacking Hate” vann pris på Tribeca för bästa dokumentärfilm, och bjuder på en spännande och insiktsfull resa i undersökande journalistik. My Vingren infiltrerar nynazistgrupper på nätet. Hon skapar fejkprofiler på sociala medier för att visa hur högerextremister rekryterar och radikaliserar med hjälp av de stora plattformarna, samt hur dessa tjänar miljardbelopp på näthatet i stället för att stoppa det.

 

Vi har nog redan hum om mesta som försiggår på plattformarna, men filmen dissikerar och klargör, nystar upp trådar och visar på sammanhang och vad det är för krafter som kan ligga bakom - vilket ibland tar förvånande vändningar. Filmen är en svensk samproduktion och kommer garanterat visas någonstans - det är bara att vänta in den. Läs recensionen av "Hacking Hate" här...

 

 

 

En thriller-liknande dokumentärfilm som håller spänningsnivån på topp, samt bjuder på makalösa visuella upplevelser. Jag såg den egentligen på Sundance tidigare i år online, men Tribeca visade filmen i IMAX-format - något jag kan föreställa mig måste ge en hisnande fjärilar-i-magen-upplevelse.

 

Angela Nikolau bestiger ju trots allt de högsta byggnaderna i världen tillsammans med Ivan Beerkus, vilket de dokumenterar i sociala medier. Han har hållit på längre men hon nådde snabb berömmelse för sina konstnärliga bilder av sig själv uppe bland molnen. Så får du chansen att se denna visuella pärla i IMAX - ta den! Annars släpps den på svenska Netflix den 19 juli. Läs min recension av "Skywalkers" här...

 

 

 

Mer svenskt på Tribeca. Här har vi en varm tribut till Avicii - alias Tim Bergling - som tog EDM-världen med storm innan hans allt för tidiga bortgång endast 28 år gammal. Filmen som regisserats av Henrik Burman engagerar från början till slut. Läs recensionen av "Avicii: I'm Tim" här...

 

 

 

Neil Patrick Harris leder in en grupp komiker till ett rum, och när de sätter sig ner undrar han leende “Nå... vem vill börja?”. Dokumentärfilmen låter kända komiker berätta om sina kval med livskriser och depression. Här kanske inte finns några dramaturgiska höga berg eller djupa dalar utan hela filmen är som ett trivsamt och berörande samtal mellan goda vänner.

 

Dock känns ämnet väldigt viktigt då så många lider metalt utan att kanske våga söka hjälp. Så när kända namn som Mike Birbiglia, Nicole Byer, Gary Gulman, London Hughes, Tig Notaro och Atsuko Okatsuka träder fram och ofarliggör mental ohälsa känns det betryggande. Komedi är ju trots allt som oftast frukten av lidande, som bearbetas genom skämt.

 

United Talent sköter USA-distributionen och Hartbeat Productions den internationella men än så länge saknar filmen svensk distribution.

 

 

 

Här har vi en riktig Indie med stort I om skruvade karaktärer med personliga problem som hamnar i tokiga situationer. Ricky (Michael Angarano) lurar med sin motvillige gamla bästis Glenn (Michael Cera) på en roadtrip. Glenn kämpar med egna oförmågor men har en tålmodig gravid fru Rosie (Kristen Stewart) som stöd. Han är dock trött på Rickys oförmåga att växa upp och under bilresan konfronterar de varandra, och livssituationer avslöjas vilket leder till en rad insikter.

 

Filmen och dynamiken dem emellan påminner lite om “Sideways” utan att kanske helt kunna mäta sig med denna pärla. Dock utlovas en mängd småroliga situationer som får en att dra på mungiporna.

 

Angarano står själv för regin medan United Talent sköter USA-försäljningen. Gissningsvis har den bara börjat sin festivalrunda så vi får se vart den kan dyka upp någonstans framöver.