Hobbit: Smaugs ödemark 2013

Många av oss önskade mindre trams och mera mörker från uppföljaren, och se! Vi har blivit hörsammade. I "Hobbit: Smaugs ödemark" återfinns betydligt färre slapstickmoment och mindre av den förhärskande Disney-känsla som präglade den första filmen. Det betyder inte att irritationsmoment av buskiskaraktär inte förekommer överhuvudtaget, men överlag är tonläget djupare och vuxnare.

Hur många som önskade se mera av Legolas i Peter Jacksons trilogi är oklart, jag gissar på två personer, men man får helt enkelt ta det goda med det onda och försöka tänka på något annat varje gång denne tvålfagre och långörade blondin voltar in i handlingen för att göra överkoreograferade ninjatricks på oändliga köer av till synes försvarslösa orcher. Han är liksom bara där som prydnad, lite i periferin, den gode Legolas. Betydligt mer substans har den nyligen påhittade karaktären Tauriel, en intensiv och rakryggad skogsalvskrigare som Evangeline Lilly gör med perfekt självförtroende.

Karaktärsgalleriet breddas överlag kraftigt i "Hobbit: Smaugs ödemark", i takt med att de världspolitiska angelägenheterna blir alltmer akuta. Nekromanten i Mörkmården mullrar allt hotfullare och kräver snart Gandalfs fulla uppmärksamhet, samtidigt som orchbanden avlöser varandra i sin skoningslösa jakt på Bilbo och hans resesällskap. I takt med att man närmar sig Erebor blir också draken Smaug en alltmer påtaglig verklighet.  

Bland miljöerna står framförallt Sjöstaden ut ur mängden, ett sorts Venedig i kåkstadstappning där fisklukten och den påtagliga risken för skörbjugg verkligen tränger ut från bioduken.

Den stolte Thorin Ekensköld och hans sällskap demonstrerade redan i första filmen att subtilitet och diplomati inte är klassiska dvärggrenar . I "Hobbit: Smaugs ödemark" befäster de mönstret att snubbla in hos eller bli tillfångatagna av, men framför allt vara vresiga mot, diverse fraktioner i Midgård på färden mot Ensliga Berget.

Thorins envishet och ovilja till alla typer av samarbete över rasgränserna blir stundtals parodisk. Lyckligtvis gör man i den här filmen bättre bruk av sagans hjälte än tidigare. Bilbo blir betydligt mer företagsam och levande ju längre äventyret fortskrider, och tar stora steg ut ur den relativa anonymitet som tidigare begränsade honom till att mest reagera på tokigheter. Martin Freeman kanske inte är så dum som Bilbo ändå, tänkte jag ett par gånger (ofta just under de sekvenser där Legolas får fria tyglar att studsa runt som en guttaperkaboll och dropkicka orcher).

Annars kvarstår i viss mån huvudproblemet från den förra "Hobbit"-filmen, nämligen det faktum att få av karaktärerna, goda skådespelarinsatser till trots, väcker det känslomässiga engagemang som exempelvis Frodo och Aragorn frammanade när det begav sig. Hobbit-filmerna är helt enkelt på det hela taget ytligare och blodfattigare än storebrorstrilogin. Men hoppet får alltså nytt liv med "Hobbit: Smaugs ödemark", som ändå tar historien i rätt riktning och återigen gör Midgård till en många gånger skrämmande plats. "Alla talar svenska"-känslan är borta, dvärgföljet går inte längre att förväxla med Bumbibjörnarna.

Vad gäller Mikael Persbrandt så får han ungefär lika många sekunders speltid som en teasertrailer är lång. Den tiden nyttjar svensken väl till att etablera sin ludne och melankoliske naturvän till hamnskiftare, men än så länge är Beorn en parentes i sammanhanget. Han ska synas mer i den avslutande filmen, har det sagts.

Och den filmen kan bli en högtidsstund om Jacksons formkurva håller i sig.