10 anledningar varför "The Hobbit"-filmerna sög jämfört med "Sagan om ringen"

I samband med att "Sagan om ringen: Striden vid Rohan" rullar på bio blickar jag tillbaka mot J.R.R. Tolkiens tidigare filmatiserade trilogier: "Ringen"- och "Hobbit"-trilogierna. Medan den förstnämna är filmhistoria blev den andra ett ljummet avtryck i skuggan av storebrorsan.

 

Men varför nådde inte "The Hobbit"-filmerna upp till "Sagan om ringen"? Häng på: 

 

 

 

Boken av J.R.R. Tolkien är i grund och botten en barnbok som ligger på cirka 300 sidor. Ursprungligen skulle boken bli två filmer men man satsade istället på en ny trilog. Då boken helt enkelt inte har tillräckligt med material för 3 långfilmer på över två timmar styck bestämde man sig för att dra ut på berättandet vilket påverkade filmernas tempo där mycket kändes orelevant; utfyllnad helt enkelt. 

 

 

 

Ursprungligen skulle Guillermo del Toro regissera projektet och han arbetade i flera år med förproduktion samt designarbete. Men på grund av förseningar och ekonomiska problem hos filmbolaget MGM som ägde rättigheterna valde del Toro att lämna projektet 2010. Peter Jackson tog över jobbet med kort varsel samt extremt kort förberedelsetid.

 

Detta ledde till att Jackson fick improvisera och ta många kreativa beslut på plats under själva filminspelningen. Jackson har själv beskrivit att han ofta gick in i inspelningen utan färdiga storyboards eller en klar vision för många scener.

 

 

 

Vem minns scenen med Legolas när han hoppar upp på fallande stenblock och tyckte att det faktiskt såg bra ut? När man i "Sagan om Ringen" valde att blanda CGI-effekter med praktiska effekter gick man loss på datorgenererade effekter i "The Hobbit"-trilogin, på grund av tidspress. Resultatet? Likt ett plastigt dataspel och långt ifrån känslan "Ringen"-trilogin fångar. 

 

 

 

En av de mest kritiserade aspekterna av "The Hobbit"-trilogin är den påhittade kärlekshistorien mellan alven Tauriel (Evangeline Lilly) och dvärgen Kili (Aidan Turner). Denna sidoberättelse existerar inte i J.R.R. Tolkiens originalbok, framförallt inte då alvar och dvärgar enligt Tolkiens verk har ett ansträngt förhållande. Det var ett tappert försök att inkludera fler kvinnliga karaktärer i en mansdominerad berättelse, men ändå förminskar man henne till ett kärleksintresse. 

 

 

 

På tal om effekternas plastiga känsla; samma känsla kan appliceras på trilogins många actionsekvenser. Vem minns inte den utdragna jakten på draken Smaug i Erebor, tunnflykten i floden eller sista filmens våldsamt CGI-kåta slutstrid?

 

Realismen som genomsyrade "Sagan om Ringen" - inom filmernas ramar - är som bortblåst och har istället ersatts av slapstick och omöjliga stunts där karaktärsutveckling och känslan av fara bokstavligen lyser med sin frånvaro. 

 

 

 

Draken Smaug är utan tvekan den mest minnesvärda skurken från "Hobbit"-trilogin. Fanns det ens fler skurkar? Åtminstone inga minnesvärda. Albino-orchen Azog nämns i förbifarten i boken, men får alldeles för mycket utrymme i filmatiseringen. Han saknar motivation och karisma, för att inte tala om att han är helt CGI-skapad utan personlighet.

 

När hans son Bolg - ännu en CGI-orch - introduceras i andra filmen är det knappt någon som bryr sig om att skilja på dessa två. Antagonisterna når exempelvis inte upp till Sauron, eller Saruman. Inte ens i närheten. 

 

 

 

Legolas, som i originaltrilogin är både cool och behövd, dyker upp utan större förklaring vilket han inte gör i boken. Alvkompisen Tauriel som jag tidigare nämnde är heller inte med i boken - hon är helt påhittad. 

 

CGI-skurken Azog är död i boken men dyker upp i en stor roll i filmerna. Trollkarlen Radagast nämns kort i boken som Gandalfs kusin, men i filmerna gör han entré med hjälp av en kanin-dragen släde (?). 

 

Dessutom trycker man in Necromancern/Sauron som endast nämns kort i boken och på så sätt försöker koppla ihop "The Hobbit" med "Sagan om Ringen" ännu en gång. 

 

 

 

Visst är det spännande när teknologin går framåt och vi filmälskare får uppleva filmer på nya sätt? "The Hobbit" filmades i 48 bilder per sekund (frames per second/FPS). 24 FPS är den traditionella standarden för film och har en viss "filmisk" känsla som är mjukare och mer konstnärlig, vilket passar bra för berättelser som ska kännas mytiska eller fantastiska.

 

En bieffekt av att filma i 48 FPS är att datorgenererade miljöer och specialeffekter ser ofärdiga ut, vilket också kallas för "uncanny valley"- effekten. Det blir helt enkelt extra tydligt när digitala karaktärer eller skapelser inte har samma textur och liv som verkliga skådespelare eller fysiska objekt.

 

 

 

Tack vare nya karaktärer, nya sidohistorier och alla kopplingar till "Sagan om Ringen" hamnar bokens centrala karaktär, Bilbo, i skuggan av sin egen historia. Då Bilbo inte är med eller har något att göra med flertalet påhittade händelser blir resultatet att han försvinner i bakgrunden och inte känns lika viktig. Alltför ofta känns han mer som en observatör än den oväntade hjälten som han utvecklas till i boken. 

 

 

 

Där "Sagan om Ringen" genomsyras av passion och filmskaparglädje skriker "The Hobbit"-trilogin av hur medvetet kommersiell den är. Utfyllnad, fluff, onödiga kopplingar till föregående trilogi. Någonstans undrar jag om filmerna inte hade blivit bättre med Guillermo del Toro i registolen; han hade kunnat bidra med en ny kreativ vision. Det hela blir inte bättre av att man försöker mixa bokens barnsliga, lättsamma ton med seriositeten från "Sagan om Ringen". Tonalitetskrocken är episk, "The Hobbit"-trilogin mindre så.