Borta bra men ensam hemma bäst 2021

Julfilmernas julfilm - originalet “Ensam hemma” (1990), som skickade en numera något vingklippt Macauley Culkin till stjärnorna, är en komedifilm som nästintill har obligatorisk närvaro när det lackar mot jul. Historien behöver nog ingen närmare förklaring, utan den enkla premissen ett juligt hus, några dråpliga skurkar, samt en uttråkad och uppfinnelserik skitunge är förevigt det bästa sättet att kickstarta den gnistrande julstämningen.

Disneys nyhet “Borta bra men hemma bäst” är inte en bokstavlig remake, utan till skillnad från sitt original följer vi både ett barn - och vuxna. “Jojo Rabbit”-skådespelaren Archie Yates iklär sig inte Kevin utan Max, en 10-åring som lite snöpligt glöms kvar i det stora huset medan resten av familjen har flugit till julfirande ända borta i Tokyo. I ett rätt skojigt Scarface-doftande montage ser vi att föräldrafritt och att vara ensam hemma är ju hur kul som helst, åtminstone ett tag.

I en annan del av staden finns paret Pam och Jeff, som tampas med ekonomiska bekymmer som gör att de riskerar att förlora sitt pampiga hus. Vid en motvillig husvisning korsas deras vägar med Archies, och när en dyrbar, nästintill ovärderlig porslinsdocka försvinner så drar paret sina helt egna slutsatser; det måste helt enkelt ha varit ungen som har tagit den. De måste tjuva tillbaka något som de själva blivit tjuvade på - ja, om de ens lyckas ta sig in i huset.

Slapstick-julkomedin “Borta bra med hemma bäst” är - tro det eller ej - regisserad av den tvåfaldigt oscarsnominerad manusförfattare. Dan Mazer har varit involverad i produktionerna kring Sacha Baron Cohens alter egon Ali G och Borat, vars humor kanske inte är något som är applicerbart på en Disneyproducerad hellyllefilm kring familjehögtiden julen. Men med ett sådant humorarsenal i bagaget tänker man att de skulle kunna få ur sig en del, om än rumsrena, skratt.

Dessvärre känns det som att de hårda tyglarna på humorn kan ha gjort att luften gått ur dem. Skämt om att ständigt vara uppkopplad på det obskyra “molnet”, eller att paret alltid skyller på att de ska köpa mjölk vid varje inbrottförsök, blir snabbt tjatiga. Kanske har skaparnas Saturday Night live-bakgrunder påverkat, för ibland känns det som utdragna sketcher som hade fungerat bättre i sina något kortare format. Inte ens de nya fällorna känns särskilt originella - vi har sett hala uppfarter och bomber med mjöl tidigare.

De två perspektiven - både ur ett barns och ur vuxnas perspektiv - är en god idé som hade kunnat göra själva fejden aningen mer human och relaterbar. Men tvärtom känns ingen av karaktärerna särskilt roliga, och istället för att tokheja på en finurlig Kevin McAllister vill jag tyvärr mest att alla ska sätta sig ner och reda ut sina många missförstånd. Halva filmen går därmed ut på att vänta på att kaoset ska dra igång, och när det efter många om och men väl drar igång är det så överdrivet tramsigt att man nästan längtar tillbaka till den långa startsträckan.

Filmen är inte i närheten av de bottenbetyg som de tre senaste filmerna fått (4.5, 2.8, samt 3.5 i betyg på IMDb) - men den bör knappt få sätta sig vid samma bord som sina original. Filmen blir en allt som allt medelmåttig tv-film som mest fyller upp rutan med överdådig amerikansk jul så det räcker och blir över. Vid ett tillfälle kommer jag på mig själv att fundera över hur resten av årets dagar skulle kännas i ett hus med skrikande tomteröda innerväggar.

De enda referenserna som vi får till tidigare filmer är att vi får återse storebrorsan Buzz McAllister (Devin Ratray) i en mindre roll som patrullerande polis. Trist nog blir det inte så mycket av det, scenen känns närapå poänglös och filmskaparna glömmer snart bort de i sin iver att Kanske är det ett unikt fall av att vi hade behövt en övertydlig blinkning åt sina stora föregångare - kom igen, vi kunde väl åtminstone fått driva lite med Donald Trumps ökända cameo i “Ensam hemma 2”.

 

▸ "Borta bra men ensam hemma bäst" kan ses på Disney+