Hyde Park on Hudson 2012

I kampen mellan brittisk humor och amerikansk melodram kommer det kanske inte som någon överraskning vilket som går segrande ur striden. Men aldrig har det varit tydligare i en och samma film än här.

"Hyde Park on Hudson" utspelar sig sommaren 1939 vid president Franklin D. Roosevelts hus i Hyde Park vid Hudsonfloden norr om New York. Den som berättar historien är Daisy, en granne som under sommaren även blir Roosevelts älskarinna. Just denna sommar står mycket på spel eftersom den engelska kungen för första gången ska besöka USA. Det är det stundande kriget med Tyskland som fått kung Bertie (samma stammande regent vi lärde känna i "The King's Speech") att desperat försöka få amerikanernas stöd.

Närvarande är också Roosevelts rättframma fru Eleanor, hans mamma som också är den som äger huset samt hans sekreterare Missy. Bertie har med sig sin fru, drottning Elizabeth, och de två kungligeterna får uppleva mer än en lagom dos av egensinniga amerikanska manér under sin vistelse.

I texter får vi veta att filmen delvis bygger på brev som hittades när Daisy dog över 100 år gammal, och att hennes och presidentens affär varit en hemlighet fram till dess - fast inte för alla visar det sig. På ägorna den där sommaren verkar de flesta bara ha accepterat Daisys ständiga närvaro utan några frågor. Och det finns det förstås anledningar till.

Problemet med "Hyde Park on Hudson" är att den är som två olika filmer. Inramningen är Daisys historia och det får uppta första halvtimmen av filmen. Det är en vackert filmad, söt historia om en naiv och lite tafatt kvinna som hamnar i en situation hon aldrig kunnat ana. Det är småputtrigt, men lite långsamt och tyvärr blir det aldrig särskilt inressant.

Tempot ändras helt när Bertie och Elizabeth intar scenen med sina snorkiga brittiska uppsyner. Helt plötsligt syns det exentriska amerikanska från en helt annan sida, samtidigt som vi även bjuds på engelska diton. Det är verkligen ett krockande av två världar.

Kungligheterna, spelade av Samuel West ("Howard's End", "Van Helsing") och Olivia Colman ("Järnladyn", "Hot Fuzz"), behöver bara visa sig på duken för att komik ska uppstå. Det är härligt att se vad ett enda höjt ögonbryn eller ett snabbt snörpande på munnen kan åstadkomma. West framför allt stjäl varenda scen han är med i. Och det till och med från Bill Murrays finfina tolkning av Roosevelt. Vilken bragd!

Det är just skådespeleriet som är behållningen. Olivia Williams som Eleanor, en kvinna med udda idéer och väldigt lite kärlek för sin make - är briljant. Bill Murray och Elizabeth Wilson (Mandomsprovet) som spelar hans mamma är också sköna figurer. Laura Linney gör ett övertygande porträtt av Daisy - kanske lite för övertygande eftersom hon blir så alldaglig att det är svårt att engagera sig.

"Hyde Park on Hudson" hade tjänat på att enbart handla om de dagar kungens och drottningens besök varade. För att Daisy skulle kunna bli en möjlig protagonist hade vi behövt komma henne närmre inpå livet. Men kanske fanns det inte så mycket mer att lära känna, för av någon anledning har filmskaparna gjort valet att hon inte hade så att det räckte för en hel film. Annars skulle man inte lagt i den andra humorväxeln och låtit den ta över lite drygt halva speltiden, de flesta av de scenerna dessutom helt utan Daisys medverkan.

Man hinner faktiskt nästan vänja sig av från att det här är hennes berättelse, så till den grad att jag kommer på mig själv med att längta efter mer scener med brittiska regenter så fort hon syns för mycket. Och det är med stor saknad jag ser dem resa tillbaka till Europa.