I'm Thinking of Ending Things 2020

Är man ute efter en trivsam söndagsupplevelse är Charlie Kaufmans filmer något man ska undvika i en vid båge – han har lite till övers för det inställsamma eller publikfriande. Efter en rättfram inledning där Jessie Buckleys trivsamma röst deklarerar sin avsikt att göra slut med pojkvännen Jake i en meditativ voice over tar det bara någon enstaka minut innan vi får höra ”Det är vackert härute. På ett dystert förkrossat vis”.

Det är ändå ingenting mot den episkt deprimerande dikten som reciteras någon kvart senare som liknar att komma hem med ”anstormningen av identiska dagar där solen går upp och ner som en trött hora”. Vi befinner oss i ett långt kargare klimat än "Eternal Sunshines" lättsammare melankoli och just den kompromisslösheten skapar lite av en distans till filmen. Detta eviga skärskådande av vårt inre - vasst nog att skära sig på.

 

Kanske är det så den kanadensiske författaren Iain Reid har skrivit sin historia. Det skulle inte förvåna mig om det drog Kaufman till berättelsen som en mal till ljuset. Reids omtalade fascination för filosofi är något som återspeglas i alla Kaufmans filmer. Han är en regissör som går in för att spegla vår tillvaro ur så många vinklar och aspekter att man förloras i ett vindlande lusthus av perspektiv – det finns så mycket att fundera på att en överblick blir närapå omöjlig vid en enda sittning. 

Klart är i alla fall att jag (för att ta till en travesti) känner att filmen är något som far igenom en som en kall vind. Dialogerna är mästerliga såklart. Det är svårt att se att många andra än Kaufman skulle våga att jämföra filmtittande med rabiessmitta eller går loss i en tre minuter lång skoningslös parodi på pretentiös filmkritik. (Lyckligtvis är jag inte så bitande bitter som filmens hjältinna!) Jessie Buckley tillför en nödvändig trygghet i sin roll som trots all sin excentricitet och intellektuella fernissa blir ”the straight man” i sammanhanget i detta galleri av udda fåglar och allegoriska spöken.

 

Jake spelas vällavvägt av Jesse Plemons som är påfallande lik Philip Seymour Hoffman - en sävligt medgörlig intellektuell med en dold svärta inombords. Toni Collette och Kaufman-favoriten Dawid Thewlis fullständigt briljerar som Jakes udda och obildade lantisföräldrar (som till synes oförklarligt men ändå inte) pendlar i tiden i sitt dystra hus, för evigt obekväma och främmande för sin son.

 

Särskilt Collette fullkomligt stjäl varje scen hon är med i med en nästan patologisk expressivitet - det är som hysterin själv fått en levande form i rummet, i tal och rörelse. Varje skiftning i hennes ansikte är oroväckande och magnifik och de nervösa skratten får en att rysa inombords. Hon passar Kaufmans filmgalleri som hand i handske. Stämningen är tät och byggs skickligt upp med traditionella medel som en täckt bildruta – ett ansikte innanför fönsterrutan en bil som nästan löses upp i en grå virvlande snöstorm, en panonering där mörker långsamt tar över bildrutan som en vägg.

 

Det är intressant att se Kaufman leka lite med skräckfilmens konventioner utan att tumma ens ett ögonblick på ett djupare innehåll – en nedstigning i filmens fruktade källare avslöjar inga monster, bara fler frågor och mysterier. Men precis när det intellektuella snacket sätter sig och upptar all trappyta, tar över allt utrymme och tränger undan ens engagemang reser sig filmen, hur ledigt som helst i en elegant vändning– en allegorisk drömsekvens vid en glasskiosk mitt i snöstormen där college-arketyper paraderar runt och fnittrar illvilligt eller stryker räddhågset mot väggarna.

 

Oavsett dimension vi befinner oss i återspeglas existensens påtalade grymhet – de som utsätter och de som utsätts. Men till skillnad från exempelvis Hanekes mer misantropiska verk lämnar Kaufman dörren öppen för empati – trots att hoppet nog är en villfarelse som vi kommit på för att vi innerst inne vet att inget blir bättre. Bortom all determinism och dysterhet är Kaufman ypperligt medveten om att det är en film han gör och injicerar den med en kantstött skönhet – två smäckra dansare i en skolbyggnad ersätter plötsligt huvudpersonerna i livets pardans men smäller med jämna mellanrum igen skåpdörrar på ett allt annat än glamouröst vis. Spännvidden mellan filmens realism och teatralitet finns alltid där och tippar aldrig över på någon sida.

 

Det här är en film för människor som inte skäms över nörda filosofi på fritiden och som gärna diskuterar i timtal om författarskap och allsköns diskurser. Men även om man tröttnar på de litterära referenserna (Wordsworth och Tolstoj bland många andra) finns här så mycket mer som en fantastiskt humor som går från absurd situationskomik – ”jag blir konstant viskad till-scenen” är redan en modern klassiker i mitt huvud - till ordvitsar som funkar på grund av tajmingen och det sköna framförandet – ”she has a clown… crown?”.

 

Det blir aldrig blytungt, möjligen känslomässigt utmattande. Och i den utmattningen infinner sig en tillfredställelse. Man förstår inte exakt allt, men det är okej. Ett dussintals lysrör har sprakat upp inombords för att belysa gastarna ur framtiden och det förflutna. Belysa oss när vi ilar genom varandra.