Men 2022

Semester på den engelska landsbygden… det kan ju vara alldeles avkopplande, lugnt och härligt - eller i värsta fall sluta med en en riktig 1-stjärnig sågning på Airbnb.

 

I ”Men” får vi spendera några dagar i en alldeles för stor gammeldags stuga, långt ute i ingenstans, där storstadstjejen Harper hoppas kunna samla ihop sig själv efter en tragedi. Hon checkar in, lockad av långa promenader i naturen utan en människa i sikte. Men det dröjer inte länge innan isoleringen börjar kännas som ett dåligt beslut och rädslorna knackar på. En naken man uppenbarar sig. Först på ängen. Sen utanför fönstret. Oron växer. Vem är han? Förföljer han henne? Den klassiska frågan som väcks känner vi igen från många andra paranoida thrillers: vad sker egentligen på riktigt och vad utspelar sig i hennes huvud? 

 

Återkommande tillbakablickar visar oss fragment av Harpers liv i London, präglade av storgräl med maken James (Paapa Essiedu, ”I May Destroy You”). Pusselbitarna bildar en traumatisk händelse som hemsöker henne och vägrar släppa taget.

 

Jessie Buckley är bevisligen briljant, både i tunga relationsdraman och i skruvade ”Twilight Zone”-världar. Det har hon bevisat  bland annat i gripande ”The Lost Daughter” och i Charlie Kaufmans bisarra ”I’m Thinking of Ending Things”, vilket får mig att undra om hon är lite ett lite väl perfekt val till huvudrollen i ”Men” - på gränsen till förutsägbart? Visserligen ett ”lyxproblem”, Buckley hanterar både styrkan och sårbarheten hos sin rollfigur med extrem fingertoppskänsla. 

 

Rory Kinnear, ett välkänt ansikte i brittisk film och tv, dyker upp lite här och var som den andra stora huvudrollen - eller bör man säga huvudrollerna? Först syns han som Harpers något egendomlige husvärd Jeffrey, men spelar sen också fler roller som byns präst, en polisman, grabbarna på puben och inte minst den nakne stalkern - i princip samtliga män i filmen utom Harpers make. Kinnears återkommande gästspel med alla perukbyten och löständer känns nästan som sketcher hämtade ur ett jävligt mörkt avsnitt av ”Little Britain”, och väcker också ett och annat obekvämt skratt i biosalonger, samtidigt som det bidrar till att vagga in publiken i en rejäl otrygghet. En känsla som jag för övrigt finner ganska välkommen, i en genre då många filmskapare följer väntade spår. 

 

Regissören Alex Garland visar sig skicklig på det där: att skapa en obehaglig stämning som sakta kryper sig på under den första timmen. Religiös symbolik och inklippta bilder på döda djur är en charmig detalj. 

 

Den sista halvtimmen är när skiten träffar fläkten och det blir riktigt grisigt. Det trygga och ombonade huset på landet lyckas inte hålla ute Harpers mest aggressiva mardrömmar, där terrorn i ”Scream” och ”It Follows” gifter sig med body-horror av det mer makabra slaget. Inget kan förbereda dig på några av årets mest chockerande filmscener.

 

Men är det simpelt effektsökeri, eller har Garland faktiskt något att säga? Åsikterna lär gå isär om ”Men” - filmen lär bli en vattendelare där de som söker enkla och logiska svar riskerar att bli besvikna.

 

Titeln ”Men” hintar rätt öppet om en kommentar på maskulinitet. Kanske vill Garland berätta om utsatta kvinnor som inte kan fly från männens blickar och männens värld. Samt om män, som slår, sårar och sexualiserar dem. Alla män som Harper möter på bär samma ansikte, något hon knappt verkar lägga märke till. De är för henne likadana. Vem som helst kan visa sig vara en förövare. 

 

Det är en möjlig tolkning. Du kanske har en annan. Regissören själv vill inte ge något facit i intervjuer, utan överlåter det till tittaren. Vill du inte ge dig in i feministiska analyser går det också bra att se ”Men” som en djupt obehaglig skräckis, som kryper in under huden och hugger till med riktigt magstarka bilder. "Men" är en ljuvlig mardröm, för den med öppet sinne.