Ice Age 4: Jorden skakar loss 2012

Missförstå mig rätt. Jag älskar "Ice Age". Iallafall den första filmen, nu med tio år på nacken, som fortfarande alltid är ett nöje att se om. Speciellt i sin originalversion. Filmen satte Blue Sky Studios namn på kartan som en Pixar-utmanare att räkna med och gav dem en Oscarsnominering året därpå. Framgångsreceptet var enkelt: man hade något nytt, oväntat, charmigt och framför allt väldigt roligt.

Sen gick det bara utför, med uppföljare på uppföljare där det charmiga, det roliga och framför allt det nya blev allt mer sällsynt. Så har vi kommit till den fjärde delen, som lever upp till ungefär varenda fördom man kan ha inför en film med en 4:a i titeln.

Men vi tar det från början. Sid, Manny och Diego, förhistoriens mest långlivade sengångare, mammut respektive sabeltandade tiger drabbas av nya problem, när jordskorpan spricker och landmassorna flyter iväg för att bilda dagens kontinenter (och tänka sig, allt var Scrats fel). Det leder till att mammutfamiljen splittras, och nu måste Manny och dottern Kiwi på varsitt håll genomgå diverse strapatser, och bemöta allt från pirater till tonårshormoner innan den glada återföreningen kan äga rum.

Och jag vet inte vad som är värst med den här filmen. Att man alltför ofta tar till trötta actionsekvenser som inte gör berättelsen någon nytta. Att skojiga bifigurer ska flamsa till det med jämna mellanrum istället för att förlita sig på huvudkaraktärerna vi en gång älskade. Eller att varenda skämt envist faller platt till marken tack vare en alltför snäll svensk dubbning? Vad gör man då när inte ens gulliga, olycksdrabbade Scrat lyckas locka till några skratt?

Med lite god vilja finns det ljuspunkter som snyggt animerade vyer, och Sids kaxiga mormor är en skön ny bekantskap i Ice Age-världen. Men för biosugna barn hittar du med all säkerhet bättre alternativ än denna söndertuggade is-saga. Och de enda vuxna som lär bli glada av "Ice Age 4" är filmens investerare. Säkrare pengar på banken än animerade uppföljare finns inte - men det sker sällan eller aldrig till publikens fördel.

Slutet gott, allting gott brukar man säga. Nu önskar man bara att studion har vett att dra ut pluggen innan serien sjunker ännu lägre. Mig gör det inget om de söta djuren nu begravs under ett stort isblock och släpper fram några nya, fräscha idéer från Blue Sky. De kan ju, om de vill.