Jack the Giant Slayer 2013

Med den direkt livsförkortande "Hansel & Gretel: Witch Hunters" i färskt och traumatiserat minne bävade jag en aning inför vad ännu en Hollywooduppdaterad saga på bioduken skulle innebära för de gamla hårrötterna. Lyckligtvis är "Jack the Giant Slayer" inte horribelt dålig. Bryan Singer, som ju har "X-Men" ett och två och faktiskt också "The Usual Suspects" på sitt CV, har här åtagit sig att regissera en linjär och ganska konventionell actionsaga vars mest påtagliga brist är det utmattande överflödet av CGI-effekter. Skulle denna film (som har underpresterat på box office) innebära slutet för hans karriär, som vissa påstår, så beror det nog på att producenterna kan ha underskattat publikens sug efter jättar snarare än att själva produkten är usel. Däremot är den bagatellartad och lättförglömlig. Men alltså inte katastrofal.

Bondgrabben Jack, han med bönstjälken, måste i enlighet med de klassiska sagoreglerna rädda prinsessan och avvärja en invasion av illasinnade kolosser samtidigt som kungens elake rådgivare intrigerar för världsherravälde. Prinsessan håller förresten tidigt i filmen ett Jane Eyre-inspirerat tal där hon förklarar sig vara ovillig att bli behandlad som en skör varelse som måste skyddas och räddas från världens alla faror, men sedan tillbringar hon ändå resten av filmen reducerad till offer och pris. Men det var fint att hon fick det sagt? Själva jättarna är naturligtvis tekniskt mycket välgjorda, stundtals ganska personlighetslösa, ibland riktigt läskiga, men tyvärr går deras finish i samma grå-beige-gröna färgskala som filmens miljöer - det är faktiskt överlag påtagligt färglöst genom de överflödiga 3D-glasögonen.  

I den tredje akten övergår "Jack the Giant Slayer" till ett inferno av krigsscener och stridslarm, men vid det laget har man redan hunnit tröttna på gigantiska, datorkonstruerade grobianer som vrålar med brittisk accent och kastar träd omkring sig. Trots att människor mosas till höger och vänster så spills inte en droppe blod, och för att ytterligare marknadsanpassa filmen för en yngre publik bytte man tidigt ut det sista ordet i titeln från "Killer" till det vänligare, tydligen, "Slayer".

Man kan strunta i en eventuell begreppsförvirring och istället konstatera att oavsett om jättarna dödas, slaktas eller blir dräpta så är "Jack the Giant Slayer" en angelägenhet mest för individer i det lägre åldersspannen. Den berättar sin saga, varken mer eller mindre, eller ja, lite mindre än mer.

Men allt som kan hålla ungdomen borta från "Hansel & Gretel: Witch Hunters" är på sätt och vis bra.