Jane Eyre 2011

Jane Eyre (Wasikowska) rusar förtvivlat genom den engelska landsbygden. Det regnar, hon gråter och skitar ner sin eleganta rock när hon sjunker ner i gyttjan. Väldigt dramatiskt. När hon tas om hand av några vänliga syskon får vi se hennes tragiska historia i återblickar. Hur hon som upprorisk flicka adopterad av sin elaka faster vägras kärlek och istället förskjuts av sina släktingar som skickar henne på Flickskola från Helvetet. Hon hamnar så småningom som guvernant på en maffig herrgård där hon blir privatlärare till en fransk flicka. Snart uppstår heta känslor mellan Jane och husets herre, Mr. Rochester (Fassbender) som – naturligtvis – har en chockerande hemlighet i bakfickan.

Wasikowska, som var en tämligen blek ”Alice i Underlandet” men utmärkt som tonårsdottern i ”The Kids Are All Right”, har inga problem med den här typen av huvudroll där hennes lite envist tillbakadragna och stela utstrålning passar tidsperioden som handen i handsken. Fassbender funkar bra han med även om rollen är illa skriven. 

Problemet är dock att upplägget med dessa två olika typer som trevande faller för varandra känns mer än igen från andra kostymdramer och storyns utveckling stressas fram på ett sätt som får trovärdigheten att lida.

Mycket tid läggs på Janes bakgrundshistoria och uppväxt. När sedan kärlekssagan ska börja går Rochester i några få scener från att vara en känslokall skitstövel till att drömmande börja svamla om ”kärlek” och ”begär”. Dialogen hoppar också, från ofta ganska lökigt, gammeldags 1800-talssnack till mer inställsamt modernt tugg som när Jane lite smygfeministiskt vräker ur sig att hon är ”en kvinna, inte en maskin”. Tvisterna i handlingen läggs fram med vaga, energilösa gester som om inget är av större betydelse och Janes gråtmilda uppenbarelse ska vara nog för att vi ska bry oss. Det är stora ord men tomt på känslor.

Den fega upplösningen är av sorten ”vi hade ett bättre slut men fick ändra efter testvisningar/producentkrav, etc.”. Och att slänga in Judi Dench gör inte en automatiskt bra kostymfilm, särskilt när hon spelar en otacksam stereotyp som den äldre, förstående mentorn med de visa orden. Även brittiska toppskådisar som Jamie Bell och Sally Hawkins (”Happy-Go-Lucky”) är skamlöst bortkastade.

Romantiker och fans av stelopererade kostymdramer med klassiska, förbjudna kärlekshistorier kan möjligtvis uppskatta den här. Men andra, speciellt litteraturälskarna, lär inte hitta mycket känslor i den här snabbglömda klassikerförsöket.