Johan Falk - Blodsdiamanter 2015

Nu står det inte bara mellan snuten och buset, eller mellan olika falanger i Rydells gäng. Nej, nu ska det bråkas mellan gängen också, och när nu dramat ska skruvas upp så rejält är det inte konstigt om allt blir aningen splittrat.

GSI:aren Niklas (Alexander Karim) har under de senaste filmerna gått undercover på en MMA-klubb som drivs av kavkazmaffian och blivit en allt mer uppskattad del av stället, vilket kommer till största möjliga nytta när vapenspåret hettar till. Samtidigt hettar det till hos Seth Rydell, de interna striderna i gänget har inte lugnat sig nämnvärt, en stor kupp planeras, och samtidigt snackar Seth själv med med polisen. Samtidigt som han ökar sitt eget tempo, ökar sin brutalitet. Det är inte konstigt om skiten barkar åt fläkthåll.

Det ska sägas, att Seth Rydell som golare är fan så mycket roligare än vad Frank Wagner någonsin var. Inte nödvändigtvis för att Jens Hultén är en bättre skådis än Joel Kinnaman (även om jag absolut tycker det är ett ämne värt diskussion), utan för att Seth är en mycket roligare karaktär. Opålitlig och oberäknelig, kör sitt eget race och försöker ständigt utnyttja snuten. Gärna med en kriminell glimt i ögat. Skitfint.

Och det borde vara fint att Marie Richardssons Helén får fortsatt ökat utrymme men det känns fortfarande mest ytligt. För sakens skull. Inte ens för att fylla ut, det händer mycket ändå, snarare ska hon bara ha något att göra. Vilket mest verkar handla om att oroa sig för Johan. Prata om Johan. Som enda anledning är det ingen bra anledning. Richardsson är för bra för det.

Att det händer mycket är ingen underdrift. Falken själv får nästan ta ett steg tillbaka, medan flera storylines verkar dras till sin spets eller åtminstone trappas upp för en runda. Vilket kan vara trevligt, det blir onekligen intensivt (speciellt med tanke på brutaliteten), men även en aning ostrukturerat. Händelserna är liksom över hela kartan. Johan Falks sista säsong var planerad till sex filmer och skaparen Anders Nilsson har sagt att det kapades ner till fem för fler behövdes inte. Efter "Blodsdiamanter" tvivlar jag lite. Här finns definitivt inslag jag gärna sett spelas ut över en eller två filmer till.

Bitvis gillar jag "Blodsdiamanter" som fan. Stundom är den en riktigt nagelbitare, särskilt mot slutet, när tillräckligt mycket jävlighet har hänt som stärker känslan av att det kan gå ungefär precis hur som helst. Det ger också ett slut som lägger upp för de två sista avsnitten, det väcker nyfikenhet. Men den där avsaknaden av struktur ställer till det. Känns lite vilset. Inte mycket, bara tillräckligt för att störa.