Johnny English Strikes Again 2018

Har ni saknat honom? Förmodligen inte. "Johnny English" gick upp på bio år 2003, "Johnny English Reborn" kom 2011. Man kan fråga sig om det verkligen tar sju-åtta år att få ihop ett så komplext manus, eller om man hoppas publiken har glömt att det inte var så jättekul sist.

Nu är han iallafall tillbaka, Englands mest osmidiga och klantiga spion. Johnny English har gått i pension och spenderar dagarna med att lära skolbarn agentyrkets alla hemligheter. Men när en cyberattack avslöjar alla MI7-agenters identiteter (och det av någon anledning gör agenterna helt odugliga?) får den här gamlingen åter inställa sig i hennes majestäts hemliga tjänst.

Filmen försöker ofta och gärna påminna oss om hur gammeldags Johnny English är. En analog hjälte som varken är kompatibel med smartphones eller virtual reality. Raka motsatsen till filmens skurk, en maktgalen ung entreprenör från Silicon Valley - kanske en pik åt Mark Zuckerberg och hela vårt samhälle styrt av data, skärmar och algoritmer.

Men någon vass och intelligent satir finns inte att hitta här. Gång på gång halkar Johnny English, som på ett bananskal, in på en bekant bana av buskishumor och fars. När han inte bränner ner restauranger och attackerar gamla tanter, kan man alltid lita på att han ramlar och slår sig med jämna mellanrum. Det är på den nivån.

Rowan Atkinson är en kär gammal humor-relik, som här tyvärr bevisar att hans bäst-före-datum har passerat. Atkinson hade sin storhetstid i början av 90-talet med gubbar som Mr. Bean, Svarte Orm och prästen i "Fyra bröllop och en begravning". Det råder ingen tvekan om att han är född till att spela den här typen av lite bortkomna, otursförföljda och charmigt ignoranta karaktärer som Johnny English. Här går han dessvärre på autopilot, som för att döva bort det förolämpande platta manus som styr showen. Bondbruden Olga Kurylenko ("Quantum of Solace") har lånats in för att spela ögongodis i tajta klänningar. Och inte ens Emma Thompson, i rollen som pressad och skrikande premiärminister, lyckas höja den här soppan.

James Bond och den eleganta, sexiga spionvärlden har skapat en tacksam filmgenre att driva med. "Austin Powers" träffade rätt med glimten i ögat och minnesvärda oneliners. "Kingsman" öste på med over-the-top-action. "Johnny English" kämpar på med förutsägbara skämt som en femåring kunde ha skrivit bättre. Och när ingen i biosalongen skrattar en enda gång under 90 minuter, känns det som att filmskaparnas och Rowan Atkinsons enda och viktigaste uppdrag failade rätt hårt.