Låt den rätte komma in 2008

När det gäller adaptation av böcker till film finns det generellt sett två läger: det som envist hävdar att det handlar om helt olika medier som inte på några villkor kan jämföras och det som så gott som alltid lämnar biosalongen muttrandes: ”boken var bättre”. Av princip anser jag mig själv tillhöra den förstnämnda gruppen. Men då Ajvide Lindqvist, som är en av mina absoluta favoritförfattare, har skrivit manuset och då romanen ”Låt den rätte komma in” gjorde stort intryck på mig, kunde jag inte låta bli att tänka på den skriftliga versionen när jag betraktade den visuella.

Först några ord om handlingen. Det är tidigt 1980-tal, platsen är en sliten Stockholmsförort. Tolvåriga Oskar försöker stå ut med sina plågoandar till klasskamrater. Alltid på egen hand. Så en dag möter han Eli, den nya grannflickan som endast kan vistas ute efter mörkrets inbrott och som inte tål vanlig människoföda.

Innan jag går in på de delar av filmen som medförde att jag lämnade biografen känslomässigt otillfredsställd, vill jag betona att ”Låt den rätte komma in” är välspelad och då tänker jag inte minst på de två unga huvudrollsinnehavarna. Rollen som Eli är inte lätt. Att växla mellan en oskuldsfull flicka och en blodtörstig vampyr skulle få många vuxna etablerade skådespelare på fall, men Lina Leandersson klarar detta, utan något darr.

I väntan på filmens premiär har de datortillverkade effekternas kvalitets vara stötts och blötts i många foruminlägg. Av denna anledning känner jag mig nödgad att skriva några ord om ämnet. Här är det slutgiltiga resultatet tudelat. Vissa effekter är inklippta friktionsfritt, därmed blir de till en förlängd del av skådespeleriet och ger aldrig någon känsla av konstgjordhet. Andra är infogade i scenerna med vissa skarvar som följd, betydande att åskådaren tydligt kan se att det handlar om en i efterhand insatt effekt. Jag vill dock inte klaga alltför mycket, då filmen överlag är snyggt gjord och stundtals riktigt otäck för ögat.

Varken romanen eller filmen ”Låt den rätte komma in” är tänkt att vara utformad efter den traditionella mallen. Normalt sett ligger åhörarnas antipatier hos den varelse som representerar skräckvärlden och sympatier hos den stackars människa alternativt människor som utsätts för skräckfigurens handlingar. Men i Ajvide Lindqvists verk är förhållandena de motsatta. Tyvärr når filmen i realiteten endast lite mer än halvvägs fram på denna punkt, beroende på att de starka människors maktmissbruk och de svagares utsatthet inte framkommer lika påtagligt i filmen. Biopubliken går därför miste om stora delar av den socialrealistiska skildring och samhällskritik, som är en av romanens största styrkor.

Om jag inte hade läst ”Låt den rätte komma in”, hade jag förmodligen inte klagat över det nyss nämnda men heller inte varit medveten om det stora potential som denna berättelse har. Frågan är nu vad som är att föredra, att veta lite för lite eller att veta lite för mycket. Som tur är, är detta upp till den enskilde åskådaren att avgöra.