Let Me In 2010

På gigantiska filmmässan Comic Con i San Diego i år fick regissören Matt Reeves svettas ordentligt på podiet när fråga efter fråga handlade om varför i hela friden man gjorde en remake på ett så - även i USA - uppskattat original. Svaren handlade mest om att de ville göra en egen version och att de mest använt boken som förlaga.

Efter att ha sett "Let Me In" kan man konstatera att det var ett löjligt försvar, för den största skillnaden är språket. Det underliga är att det inte spelar någon roll för upplevelsen. Kanske beror det på att "Låt den rätte komma in" var så bra att all efterapning bara är av godo. Kanske beror det på att en tillräckligt stark historia tål att upprepas - många klassiker blir ju film om och om igen utan att mötas av alltför mycket grymtande.

Men oavsett anledningen så kan jag konstatera att det funkar. Matt Reeves ("Cloverfield") känns som rätt regissör att få fram den där mörka känslan av området där historien utspelar sig. Och han har hittat skådespelare i huvudrollerna som inte kunde bli mer rätt.

Kodi Smit-McPhee spelar ensamma och mobbade Owen (Oskar i den svenska versionen) och Chloe Moretz spelar den unga vampyren Abby (Eli). Båda har tagit sig an krävande roller tidigare, Kodi i "Vägen" och Chloes meritlista ("Kick-Ass") är löjligt lång för en 13-åring.

Handlingen kan väl de flesta - utstötta Owen knyter an till den udda granntjejen som precis flyttat in och får genom henne uppleva både vänskap, kärlek och en paus från rollen som mobboffer. "Let Me In" börjar annorlunda som för att säga - det här är inte samma film. Vi hoppar direkt två veckor in i handlingen där en ambulans kör en svårt skadad man till sjukhus. Vi får under lång tid inte se hans ansikte, men förstår av folks reaktioner att det är illa. Reeves använder sig istället av närbilder med grymt litet skärpedjup så att det mesta på duken är oskarpt och faller i dunkel.

Efter den dramatiska första scenen får vi stifta bekantskap med Owen som sitter på den kubiska klätterställningen täckt av snö utanför låghuset där han bor. Här är det inget snack om att det är fråga om en kopia av "Låt den rätte komma iIn". Det är nästan så man tror att de har förlagt inspelningen till Blackeberg - eller Luleå eftersom det faktiskt var där de snöiga scenerna filmades.

I stora drag är berättelsen den samma som i originalet - Owens situation i skolan med mobbarna, utvecklingen av hans vänskap med Abby samt hennes kamp för att få blod med hjälp av "pappan" (en pricksäker Richard Jenkins från "Burn After Reading") följer samma mönster. Flera scener har också plockats som skridskoåkningen när ett lik upptäcks, "pappans" klumpighet vid mordet i skogsdungen och Abbys attack på mannen i tunneln.

Men det finns lite nytt också. Dels har Reeves valt en annan metod att skapa den kusliga stämningen. Det känns aningen mer direkt och har likheter med hur amerikanska skräckfilmer byggs upp. Jämför man med de första scenerna ur "Låt den rätte komma in" så är de till synes ur en helt vanlig film, medan obehaget bubblar under ytan. I slutändan lyckas båda filmerna med vad de tar sig för.

Några karaktärer har också bytts ut. Alkisarna på kvarterskrogen har ersatts av ett ungt - och förstås snyggare - par som Owen spanar på genom en kikare från sitt nedsläckta sovrum. Och attacken i omklädningsrummet har fått ny skepnad. Det nerdekade gänget tycker jag var synd att ta bort. Det är kanske den mest uppenbara amerikaniseringen av filmen, men i slutändan är det inte avgörande. Mer oförklarligt är varför de gett Abby en varulvsröst i vissa scener.

I det stora hela är det annars bra att filmen inte är en total karbonkopia. Atmosfären har fångats till punkt och pricka, men ett par annorlunda scener håller intresset uppe. Med utmärkt foto, regi, skådespeleri och självklart en grym originalberättelse att utgå ifrån blir det här en sevärd film för alla som älskade "Låt den rätte komma in". Så länge man inte automatiskt hatar "Let Me In" för vad den försöker sig på förstås.