Laurence Anyways 2012

Dolan regidebuterade redan som 20-åring med den delvis självbiografiska "Jag dödade min mamma" om en homosexuell tonårings förakt mot sin mor och följde upp med det hypade triangeldramat "Hjärtslag". Efter att ha spelat huvudrollerna i bägge filmer håller han sig nu helt bakom kameran i sin tredje film som även den utforskar HBT-världen.

Här handlar det om titelkaraktären (Melvil Poupaud), en på ytan lycklig fransklärare som lever ett avundsvärt liv med sin välsynkroniserade flickvän Fred (Suzanne Clément) och ska som författare precis släppa sin första diktsamling. Men på sin 30-årsdag avslöjar han den hemlighet han ruvat på under alla åren - han vill bli kvinna.

Här hade filmen om gjord av Hollywood kunnat utvecklas till ett TV-filmsliknande pekoral - eller ännu värre, en komedi - men Dolan vägrar infinna sig i den konventionella filmdramaturgin. Laurence blir inte någon utskrattad eller hånad byfåne utan tillåts hitta sina kvinnliga sidor lager för lager. Det är istället hans relation med Fred som är huvudintrigen - kan en fullfjädrad kvinna acceptera att mannen hon älskar vill vara någon annan?

Dolans film är som ett konstverk. Visst finns en story och dialoger, det är inte något pretentiöst eller obegripligt flum. Men hans starka visioner är tydliga och går rakt in i hjärtat. Det vräks på med vackra bilder, starka färger och pulserande musik - allt för att graciöst förmedla de känslor karaktärerna. Och det funkar. Även om det är en främmande och lite konstig värld man bjuds in i så är den absolut hänförande.

Poupaud (som spelade döende bög i "Tiden som finns kvar") känns självklar och sympatisk i huvudrollen men det är Clément som stjäl filmen. Hennes omväxlande smärta, vrede och förvirring känns ända in i benmärgen och fullkomligt skakar om bioduken. Även Nathalie Baye och "Hjärtslag"-stjärnan Monia Chokri, som Laurences mamma respektive svägerska, lämnar avtryck. Det är starka kvinnoporträtt som skulle göra både Bergman, Almodovar och Woody Allen gröna av avund.

Enda klagomålet är speltiden. Få filmer kan leverera på 2.40, särskilt den här typen av film där känslor är mer relevanta än action. Man tappar aldrig intresset men tålamodet tryter. Därmed det enda som riktigt berövar en i övrigt vacker och mäktig filmupplevelse från högsta betyg. Dolan är en filmskapare och konstnär som har mycket att ge.