Lawrence av Arabien 1962

Det finns filmer som kan kallas klassiker om man sätter in dem i ett tidsperspektiv. Sedan finns det filmer som direkt blir just klassiker eftersom de är så bra. Men det är ovanligt att tillskriva båda dessa epitet på en och samma film vid dess premiärdatum liksom nu. Ändå är "Lawrence av Arabien" en sådan film. David Leans episka historia från 1962 tickar in på över tre och en halv timma men när eftertexterna rullar önskar du att den bara hade börjat. Så bra är den och kommer alltid att vara.

Filmen följer den verkliga karaktären Thomas Edward "T.E." Lawrence (utmärkt spelad av Peter O'Toole) och börjar med att folk minns tillbaka på hans remarkabla liv under framför allt första världskriget där Lawrence börjar sin resa i Kairo för att sedan ta sig vidare i mellanöstern. På sin resa stöter han på ett flertal färgstarka karaktärer och hamnar mitt i politiska strider mellan hans hemland Storbritannien och ett flertal arabiska folk.

Eftersom filmen är så lång och rullar fram som en miniserie med ett flertal episoder, bland annat var filmen vid sin premiär uppdelad på två akter med en välbehövlig paus i mitten, är det svårt att berätta så mycket mer än att detta är en ståtlig och påkostad krönika över en persons mycket spännande liv. Bland intressanta personer som passerar revy märks främst Omar Sharif som Sherif Ali ibn el Kharish, Anthony Quinn som Auda abu Tayi och Alec Guinness som prins Faisal. O'Toole är fantastiskt bra i huvudrollen oavsett om han spelar Lawrence som naiv och trött soldat eller som erfaren fredsmäklare i slutet. Albert Finney var regissörens förstahandsval till titelrollen, men denna tackade nej eftersom han var osäker på om den skulle bli en hit. Ett dåligt omdöme kan man säga med tanke på alla kommersiella framgångar och kritikerhyllningar som filmen rönt. Bland annat vann den rättvist sju stycken Oscars och var även nominerad för tre stycken till. Det blev självklart en gyllen gubbe för Bästa film vilket gjorde att den med drygt en minut slog "Borta med vinden" som den längsta rulle någonsin som vunnit den utmärkelsen.

Och ska man tala om speltiden så är det uppenbart att den är VÄLDIGT lång. Trots en slugt inplanerad paus så tar det nästan en halv arbetsdag att följa med i historien, något som antagligen hade varit omöjligt i dag, även om Peter Jacksons "Sagan om konungens återkomst" inte direkt var någon kortfilm. Det går också att säga att "Lawrence av Arabien" på så sätt är ett vykort från fornstora dagar, när bio var de enda rörliga bilderna man oftast såg. En tid när SVT Play eller blu-rayboxar inte fanns och där tre biografer kunde ligga i samma kvarter. Jag tror att det stämmer och jag älskar det! Det är så underbart att se denna rulle eftersom den nästan blir själva betydelsen av uttrycket episk film och att den påminner oss om flydda tider. Tider där man kunde ta ett och halvt år på sig för att avsluta en inspelning, vilket faktiskt var fallet här.

Med det sagt är det inte säkert att jag i dag skulle jubla över en tre och en halv timme lång film om en brittisk soldats äventyr i mellanöstern, hur proffsig och påkostad produktionen än skulle vara. Men "Lawerence av Arabien" har något som gör en cyniker som mig helt förtrollad. Om det beror på att det just är ett tidsdokument, att det är en klassisk film som blivit stilbildande eller bara för att den är tidlöst bra, kan jag inte svara på. Men känslan är bra och då är det helt enkelt så att det är bra!

Lika stor kred ska gå till regissören David Lean som fångar små detaljer och stora skeenden med fantastisk precision, och fotografen Freddie Young. Hans användande av widescreen och olika bildkompositioner är helt makalöst snygga. Om ni får möjligheten skulle jag verkligen rekommendera att se filmen på Cinemateket på en riktig biograf, gärna med overture och allt. Där kommer detta epos helt till sin rätt. För när musiken svallar, ökenbilderna gnistrar och Peter O'Tooles isblå ögon fäster blicken mot dig, då kan ingen värja sig mot "Lawrence av Arabien".