Lorax 2012

Dr. Seuss är, för den icke insatte, en populär barnboksförfattare i USA som dock aldrig riktigt slagit igenom här. Hans mer kända verk, som "Grinchen" och "Katten i hatten", har dock uppmärksammats inte minst sagt vare de Hollywood-filmatiseringar de gett upphov till. Tyvärr lämnade båda dessa filmer - hysteriska slapstickfilmer med överspelande Jim Carrey respektive Mike Myers i tung makeup - mycket att önska. Man insåg att animerat var vägen att gå och charmiga "Horton" var ett steg i rätt riktning, om än något lättglömt. "Lorax" saknar dock den betydande charmen.

Titelkaraktären är en söt, liten mustaschprydd figur utsedd att vakta träden i en färgglad skog med roliga djur. Men huvudintrigen kretsar kring en tonårspojke som bor i en stad helt uppbyggd av plast och vars förälskelse i en jämnårig, miljömedveten flicka (självfallet introducerad i slow-motion av standardtyp) driver honom till att hitta det sista levande trädet att ge henne i present. Han letar upp en mystisk gubbe som bor isolerad i en enslig stuga utanför staden, där berättelsen om Lorax och hur alla träden försvann tar sin början.

Dr. Seuss största fans kan förhoppningsvis ana lite av hans anda i den här spexiga rullen - karaktärernas utseenden och de läckra färgerna går helt i hand med Seuss gamla böcker. Tyvärr infinner sig aldrig den rätta stämningen för den här typen av knasig saga. Man verkar mer ha satsat på att efterlikna moderna, animerade filmer och det vräker på med skämt och gags. Det blir dock sällan så roligt som man tänkt det och många, lite väl löjliga skämt faller platt. Även om filmen riktar sig till barn så behöver den inte vara fånig och dum. Och de där knasiga, tokroliga bifigurerna vi ser i alla animerade filmer nu för tiden börjar kännas tjatiga.

Det finns en fin tanke bakom "Lorax" - bevara träden, ta hand om naturen och dess invånare. Problemet är att vi sett det oräkneligt antal gånger, ofta i bättre (och subtilare) filmer som "Wall-E". Här skriver man tittarna på näsan med renodlade repliker och, icke att förglömma, en rad oinspirerade musikalnummer som sätter sig i huvudet på samma sätt som kalkonnummer i Melodifestivalen.

Stackars Lorax då? Han får inte mycket utrymme och är ironiskt nog, trots en karaktärs beskrivning av honom som irriterande, den enda som är någorlunda intressant och uthärdlig. Resten är inte horribelt men för en film med sådant hysteriskt tempo så blir det förvånansvärt utdraget och stundtals tråkigt. En tidsdödare som möjligen lär glädja de allra minsta - det finns ju trots allt fina färger och roliga djur att titta på.