Magic in the Moonlight 2014

Woody Allen fortsätter sin unika förmåga att spotta ur sig en film om året. Han har gjort det sedan 1983 och jag är ganska säker på att ingen regissör i Hollywood kommer i närheten av den produktiviteten. Det är som att han har så bråttom att få ur sig så många historier som möjligt att han inte har tid att dröja för länge vid en och samma film. Ibland fungerar det alldeles utmärkt, som i förra årets "Blue Jasmine". Andra gånger blir det en blindgångare, som 2012 års "Förälskad i Rom". Årets upplaga av Allen ligger närmare den senare kategorin, utan att för den delen vara i närheten av någon katastrof.

 

"Magic in the Moonlight" handlar om den store illusionisten Stanley (Colin Firth), som under sitt alias Wei Ling Soo reser runt i världen för att trolla bort elefanter och kapa assistenter på mitten. Han är av naturen skeptiskt lagd. En man som tror på naturvetenskapen och föraktar humbug. Bakom varje trollnummer finns alltid ett trick, det gäller bara att hitta det. Stanley är dessutom en besserwisser och misantrop av rang – han låter aldrig någon missa att det är han som är geniet och att resten av världen består av lättlurade idioter. Berättelsen tar sin början i Berlin 1928. Hans gamle vän och tillika magiker Howard (Simon McBurney) söker upp honom och kommer med en utmaning som är svår att motstå. Han behöver hjälp att avslöja ett ungt medium, Sophie Baker (Emma Stone), som genom sina mediala krafter förtrollat en rik amerikansk familj på den franska sydkusten.  Stanley gnuggar skadeglatt händerna och tackar naturligtvis ja.

 

Allen har byggt hela filmen kring Stanleys försök att avslöja Emma Stones briljanta medium. Han huffar och puffar, strör sarkasmer kring sig och har snabbt avslöjat sig själv som den han verkligen är. Men kan unga Sophie Baker vara den äkta varan? När Stanley har svårt att lista ut tricket börjar hela hans världsbild att falla sönder. 

 

Kampen mellan Stone och Firth är visserligen intressant en stund, ganska snart står det dock klart vad Allen har för trumfkort i rockärmen och då börjar historien trampa vatten rejält. En kanske större synd är filmens nästan totala brist på roliga skämt. Det är först i filmens avslutande akt som mungipan åker upp en aning, när Firth får chansen att briljera i ett par riktigt underhållande monologer. Annars är det just Colin Firth som är filmens behållning. Hans avmätta cynismer och egocentriska haranger är oavbrutet underhållande, speciellt i samspelet med faster Vanessa (Eileen Atkins) som är en lika begåvad sparringpartner.

 

Så vad får vi då? En puttrande retrogryta lika snygg som en lyxversion av "Downton Abbey". En småtrevlig Allen-film som aldrig riktigt hittar tonen. Hur man än vrider och vänder på det så är "Magic in the Moonlight" något av en besvikelse med tanke på avsändaren – och den placerar sig därmed stadigt någonstans i mitten i den lägre divisonen av Allens filmografi.