Manhattan 1979

Med "Annie Hall" tog Allen det ordentliga steget från mer lättsmält knäppishumor som "Bananas" och " Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om" till det intellektuella vardagsrummet med de fängslande livsöden och roande dialoger han gjort sig berömd för. Den här i stämningsbemärkelse uppföljaren blev en av regissörens största succéer även om han själv blev extremt missnöjd. Det är dock svårt att förstå varför.

Historien tar avstamp hos två par. Isaac (Allen) är en medelålderskrisande TV-författare som vantrivs med tillvaron och har tämligen svala känslor för sin 17-åriga flickvän (Mariel Hemingway). Isaacs bästa vän Yale (Michael McMurphy) är otrogen mot sin fru med frispråkiga journalisten Mary (Diane Keaton). När Isaac och Mary träffas tänds en gnista men komplicerade känslor och obesvarad kärlek i olika former ställer till det för alla inblandade.

Redan i det läckra inledningsmontaget med bilder på Manhattans pulserande storstadsliv så driver Allen med sig själv - och alla andra pretentiösa stadsbor - när han försöker agera filosofisk berättarröst (hans karaktär vill egentligen skriva poesi istället för TV-serier) men ständigt avbryter sig själv för att få till de perfekta formuleringarna. Redan här sätter han tonen för historiens karaktärer som snärjer in sig i invecklade, ångestfyllda situationer utan att se vad de har framför sig.

Men även om här finns tyngd på ironi och melankoli så är Allen aldrig direkt elak. Istället finns det gott om kärlek för dessa vilsna, naiva själar som på lite klassiskt manér söker efter kärlek och en mening med livet. Allen varvar galant hans sedvanligt välflytande dialog och vassa repliker med mer rörande, dramatiska ögonblick som får publiken att inse att dessa sarkastiska cyniker faktiskt är människor av kött och blod.

Rollistan är även den som alltid imponerande. Att Allen spelar samma gnälliga neurotiker han gjort i alla sina filmer är något man får leva med - hans kemi med Keaton (även hon i en inte helt främmande roll) är fortfarande en klass för sig. En relativt okänd Meryl Streep är inte oväntat fantastisk som Allens lesbiska ex-fru. Men den som sticker ut är den idag lite bortglömda Hemingway som rättvist Oscarsnominerades för rollen som den kärlekskranka tonåringen vars hjärta går i tusen bitar i filmens mest gripande scen. Hon fångar ungdomens envisa tro på förälskelse med effektivt underspel.

I övrigt är det en vacker hyllning till klassisk film (Bergman nämns minst en gång) med utsökt, svartvitt foto av Allen-fotografen Gordon Willis (som även fotade "Gudfadern"-filmerna) och musik som återskapar stämningen från en svunnen tid. Här finns även svidande ironi, några underbart obekväma parsituationer (som en fantastisk, stum scen på en biograf) samt smart igenkänningshumor som bägge bröderna Herngren apat efter i sina svenska relationskomedier.