Ändå är det främst som komiker Woody Allen gjort sig känd. Han startade redan i unga år sin karriär med att skriva skämt åt en tidning och sedermera andra komiker. Motvilligt tog han steget till att själv ställa sig på scen som ståuppkomiker, vilket hjälpte bana hans väg till filmens värld.
Den komedi han levererar är av ett särskilt slag, som han kommit att definiera. Hans humor är intellektuell, ängslig och existentiell. Inte sällan förenad med ett djup som är sällsynt i komedins värld. Sannolikt är detta ett resultat av hans breda film- och litteraturintresse. Allen håller Bröderna Marx precis lika högt som Bergman och tycks inte se några problem med att kombinera flamsig slapstick med filosofiska och psykologiska teman.
"Annie Hall", som hade premiär 1977, utgjorde en vändpunkt för Allen. För första gången kombinerade han humorn med den psykologiska skärpa som kommit att förknippas med hans filmskapande. Sedan "Annie Hall" har han gjort alla möjliga slags filmer, men ofta återkommit till just den formeln. Med varierande resultat ska tilläggas. Lägstanivån är emellertid alltid hög när det gäller Woody. Sällan ser man en av hans filmer helt utan behållning. Här fokuserar vi på de filmer där han varit som allra bäst. Håller ni med? Diskutera i kommentarsfältet.
10. Match Point (2005)
Allen gjorde ett flertal filmer med Scarlett Johansson i huvudrollen. Av dessa sticker "Match Point" ut som den klart bästa. Filmen är en smart och välregisserad thriller som behandlar klassiska moraliska teman som brott, skuld och straff. Trots att han sällan rört sig i thrillergenren lyckas han framkalla spänning från början till slut.
9. En annan kvinna (1988)
Gena Rowlands står för en mycket fin rollprestation i denna, förhållandevis dystra och tunga, film. Hon spelar den emotionellt avtrubbade Marion som plötsligt förstår vad hon försakat i livet. Möten med såväl nya som gamla bekantskaper tvingar henne att se sig själv ur ett nytt perspektiv, vilket leder till en plågsam självinsikt. Filmen besitter ett stort psykologiskt djup och är ett av Allens mest finstämda dramer.
8. Midnatt i Paris (2011)
Egentligen är "Midnatt i Paris" ett slags vuxensaga, givetvis med sagans obligatoriska sensmoral inbakad i historien. Lärdomen vi här förväntas dra är att det inte alltid var bättre förr, även om vi ofta tycks vilja tro det. Owen Wilson gestaltar en författare som genom att resa i tiden får uppleva Paris på 20-talet. Resultatet är underhållande, vackert och förstås oerhört romantiskt. En av filmens oväntade behållningar: Mustaschprydd Adrien Brody i en liten roll som Salvador Dalí.
7. Död och pina (1975)
"Död och pina" kan beskrivas som en lång och utdragen filosofisk diskussion förklädd i en skrud av obstinata skämt. Eller kanske precis tvärtom. Hur som helst är det väldigt roligt att se regissören kombinera sina intressen för existentialism och rysk 1800-talslitteratur. I synnerhet som alltsammans pressats in i en urartad fars.
6. Blue Jasmine (2013)
Så sent som förra sommaren fick vi se exempel på Woody Allen när han är som bäst. Dock inte framför kameran den här gången. Istället regisserade han en strålande Cate Blanchett som gjorde ett oförglömligt och Oscarsvinnande porträtt av en medelålders kvinna vars liv och identitet plötsligt och oväntat raserats. Starkt om klass, självbild och patriarkala strukturer.
5. Hannah och hennes systrar (1986)
Kretsar kring tre syskon som alla är olika men ändå mäter sig mot varandra. Filmen lyckas väl gestalta den komplexa dynamik som ofta uppstår i familjerelationer. Kärlek och välvilja i en underlig växelverkan med avsky och avundsjuka. Woody, som är en stor beundrare av Ingmar Bergman, fick här chansen att jobba med den ständiga Bergman-skådisen, Max von Sydow.
4. Fruar och äkta män (1992)
En av Allens mer dramabetonade komedier som effektivt skildrar två relationer under ett intensivt skede av förändring. Med sin dokumentära stil fångar filmen den förnekelse många par tvingas leva i för att lyckas hålla ihop förhållandet. Mia Farrow och Woody Allen gick likt paret de gestaltar skilda vägar under inspelningen av filmen.
3. Små och stora brott (1989)
Två historier vävs sömlöst samman i denna ypperligt välspelade och välcastade film. Likt "Match Point" tar den sig an tunga moralfrågor, men här med en större tyngd på de psykologiska och filosofiska aspekterna av förhållandet mellan brott och straff, pragmatism och idealism. Ett välskrivet och subtilt manus som visar på auteurens oerhörda bredd och begåvning som författare.
2. Manhattan (1979)
Av något outgrundligt skäl var Woody missnöjd med sin egen insats i "Manhattan". Faktiskt så till den grad att han erbjöd filmbolaget att skriva och regissera en ny film helt gratis ifall de gick med på att premiärklara Manhattan skrotades. Filmbolaget vägrade, vilket vi kan skatta oss lyckliga över. Filmen är en utav regissörens allra bästa och en hyllning till hans älskade hemstad. Slående vackra svartvita bilder av New York varvas med dialog och skådespel av absolut toppklass.
1. Annie Hall (1977)
En filmhistorisk milstolpe om så bara för att den snuvade "Star Wars" på Oscarsstatyetten för bästa film. "Annie Hall" kom på många vis att definiera den romantiska komedin, men att reducera den till en genre vore orättvist. Dialogen är genomgående briljant, de psykologiska porträtten av Alvy och Annie både nyanserade och träffsäkra, och balansen mellan allvar och humor så gott som fulländad. Diane Keaton gör kanske sitt livs roll som Annie Hall och det är fullständigt omöjligt att föreställa sig någon annan gestalta denna ikoniska karaktär.
John Flygare
Läs också:
Topp 10: Feelgood-filmerTopp 10: Parodier
Topp 10: Collegekomedier
Topp 10: Robin Williams
