Maria Larssons eviga ögonblick 2008

Jan Troell är inte precis känd för att stressa fram sina filmer. Senaste spelfilmen, ”Så vit som en snö”, kom så tidigt som 2001. Kanske är det denna långsamma och ombonande filmprocess som gör att förväntningarna alltid höjs inför varje ny premiär. Att Troell är en filmfestivalfavorit och en långlivad Guldbaggesynonym gör saken bara mer intressant. Och utsikter är ännu en gång mycket goda.

Maria Larsson (spelad av Maria Heiskanen) är den fattiga arbetarkvinnan som Troells nya berättarepos kretsar kring; hon är mor till sju barn och hustru till den alltmer alkoliserade och opålitlige maken Sigfrid (Mikael Persbrandt). Av en slump börjar Maria intressera sig för fotografi, och den nyfunna hobbyn verkar leda hennes liv in på de mest oväntade stigar.

Det är uppenbart att Jan Troell inspireras av historia, både filmisk och svensk sådan. I ”Maria Larssons eviga ögonblick” blandas det till exempel friskt mellan verkliga skeenden och dramatiska filmbilder, ta bara den revolutionära sprängningen av båten ”Amalthea” som bakgrund till en fotografiskt skicklig otrohetssekvens. Troell låter dessutom stillbilden spela en alltmer framträdande roll vartefter filmen utvecklas. Det är en grymt fascinerande fascination han har, Sveriges mest Guldbaggevinnande regissör.

Saker sägs ofta mellan raderna; det är långt ifrån dramaturgiskt tydligt och därför stundtals helt och hållet upp till betraktaren. Det blir då förstås även mångbottnat: det är på samma gång en kritisk bild av det kristna giftermålet och en obarmhärtig kamp för socialismens genombrott. Men alla dessa övertoner åsido går det inte att undkomma att ”Maria Larssons eviga ögonblick” är ett gripande och följsamt drama om en typisk arbetarfamilj i det tidiga 1900-talets Sverige; en semifiktiv livssaga placerad mitt i autentiska, historiska förlopp. Det är ett fantastiskt återskapat sekelskifte; och varje vinkel och vrå av dåtidens Malmö övertygar i bilden av hur den svenska samhällskroppen såg ut och fungerade för hundra år sedan.

Att äntligen få se Mikael Persbrandt som trovärdig suput är mer än välkommet. Men showen stjäls ändå smått oväntat av Maria Heiskanen (som även spelade huvudrollen i Troells kontroversiella ”Il Capitano”) i rollen som den drivkraftiga Maria Larsson. Hon blandar blyghet med full energi; hon är pillemarisk och finurlig på samma gång. Hon för sig med ett spektrum som är värt en extra blick. Dessutom fyller hon filmduken med kontinuitet, och långsamt lägger hon och Troell ett tusenbitarspussel som inte har en enda avig kant. I stort sett varje enskild scen är oemotståndlig magi. Det är fullständigt och mästerligt rakt igenom.