Match Point 2005

Woody Allens senaste bidrag till filmvärlden handlar om Chris, en ung brittisk före detta tennisspelare som lagt en halvmisslyckad karriär på hyllan och flyttat till London för att…ja, vad hans plan var får vi aldrig riktigt veta. Han träffar nämligen ganska snart en vän som råkar höra till en väldigt rik familj. Denna vän har också en syster som naturligtvis faller för Chris och han är genast en medlem i toppskiktet av Londons societet. Allt detta låter väl nästan som en saga, men det här är inte en sådan typ av film. Bara några få minuter in i filmen (känns det som i alla fall) träffar Chris den vackra Nola. Hon är tyvärr Chris nya väns - och även hans flickväns brors alltså - fästmö. Inte för att det verkar spela någon som helst roll för Chris. Från första stunden han ser Nola försöker han med all sin makt förföra henne, och han lyckas.

Man skulle kunna tro att detta är ännu en kärleksfilm eller en thriller a la farlig förbindelse som Hollywood än en gång spottat ut. Men så är icke fallet när det är Woody Allen som håller i trådarna. Match Point är en ”relationsfilm” eller snarare kanske en ”dialogfilm”. Det är huvudpersonens relation till kvinnorna i sitt liv som styr filmen framåt och det är vad personerna säger till varandra som är filmens kärna.

En film utan specialeffekter som lutar sig helt mot skådespelarnas förmåga att leverera repliker kräver naturligtvis skådisar med talang och det har Allen hittat. Birollerna smälter perfekt in i bakgrunden utan att man reflekterar särskilt mycket över dem. De känns helt enkelt självklara. Scarlett Johansson, som spelar Nola, är som alltid duktig. Hon är perfekt som den andra kvinnan. Man förstår direkt varför hon är den typen av kvinna som män bara inte kan hålla sig ifrån (kanske beror det till stor del på att hon är strålande vacker) men som filmen går ser man också varför de inte kommer att lämna sina fruar för henne. Hon är en illusion som Chris så gärna vill ta del av men ju längre deras affär pågår desto mer inser han att det kanske inte var allt han trodde och desto mörkare och hetsigare blir själva filmen. Men alla med lite feministisk läggning där ute kan vara lugna. Det är inte den typen av film där mannen har en affär men sedan blir ett oskyldigt stackars offer för den hemska (smått psykiskt störda) andra kvinnan.

Jonathan Rhys-Meyers spelar huvudrollen och han visar på ett bra sätt skillnaden mellan att bara gå igenom livet på ren rutin och att verkligen leva. Det är Chris som är filmens hela fokus. Hans handlingar styr filmen och till skillnad från många av dagens filmer är de inte förutsägbara. Även om Chris inte är särskilt sympatisk (om man tänker efter lite är han egentligen en skitstövel) vill man ändå någonstans att han ska lyckas i livet och man måste absolut veta om han gör det eller inte. På så sätt har Allen lyckats snärja mig utan att jag märkte det eller riktigt vet varför.

Vad som gör ”Match Points” huvudpersoner annorlunda är att man aldrig riktigt kommer dem på djupet. Man får bara se en ytlig del av dem och det gör att man står som en något avlägsen åskådare. Men det är även det som gör filmen intressant. Man är inte där för att döma karaktärerna för deras handlingar utan man är bara där för att betrakta och denna betraktelse är spännande. Även om filmen är strax över två timmar och mest består av dialog blir jag absolut inte uttråkad. Scenerna är korta och ingenting visas som inte måste visas för att föra storyn framåt. Tempot höjs hela tiden lite grann för att till sist komma till ett mycket oväntat klimax. Vad som tar ner slutet lite är det lugna tempot som kommer tillbaka efter att man trodde att filmen var över.

Filmens Chris gör i början en kommentar att så mycket i livet består av slumpen och det är ironiskt (tveklöst med vilja av regissören) att allt i hans eget liv framstår så planerat och uttänkt men det som till sist avgör hela hans öde är just slumpen.