Megamind 2010

Dreamworks försöker verkligen ta upp kampen med Pixar om animerat för både barn och vuxna. Med "Shrek"-trion var man på god väg, men "Megamind" - som skämtar med superhjältar precis som det gröna träsktrollet gjorde med sagornas värld - lyckas bara till hälften.

För barn är det en söt historia med sensmoral om gott och ont, och miljö vs arv. För vuxna finns en del smart parodi att lägga märke till, men gapskratten saknas och den lilla utbildningen om människans svagheter har de flesta förhoppningsvis redan snappat upp på annat håll. 

Skurken Megaminds bakgrund får vi följa ända från bebisstadiet genom Will Ferrells berättarröst. Föräldrarna skickar ut honom i en rymdkapsel som för honom till jorden. Samma färd gör blivande superhjälten Metro Man (Brad Pitt). Enda skillnaden är att den sistnämnde hamnar hos en rik, trevlig familj medan den förre landar i ett fängelse där han får lära sig att vara ond.

Men trots att han blir en av de värsta skurkar Metro City någonsin skådat så är han inte särskilt framgångsrik. De återkommande försöken att kidnappa reportern Roxanne Ritchi (Tina Fey, 30 Rock/Date Night) och döda stadens hjälte och älskling, Metro Man, går ständigt i stöpet.

Tanken bakom "Megamind" är väldigt god och någon har haft en hög med bra idéer. Filmen innehåller väldigt många vändningar och håller sig undan från att bli förutsägbar och trist på det viset. Det är också fint att de är lite mer nyanserade i porträtterandet av karaktärerna. Vem som är ond och god kan man ställa sig frågandes till åtskilliga gånger.

Men samtidigt ska ju det här framför allt vara en underhållande film, inte en som får oss att tänka. Eller så har de träffat helt fel med marknadsföringen...

Och det är på humorpunkten det brister. Efter ungefär halva filmen blir bristen på riktigt roliga ögonblick påtagande. Det är först när Megamind förvandlat sig till Space Dad som det smarta parodierandet - här lyckas man få in både "Star Wars", "Superman" (1978) och "Gudfadern" i en och samma mening - även lyckas få oss att skratta.

Filmen hämtar sig absolut mot slutet något som avspeglas i betyget. Inte för att det blir så vansinnigt mycket roligare, men det bjuds i alla fall på ovan nämnda vändningarna och karaktärsskiftningar, och dessutom blir det rejält fartigare.

Regissören Tom McGrath har tidigare gjort de två Madagaskar-filmerna men egentligen inget annat och de två manusförfattarna är totala nybörjare. Man anar att bristen på erfarenhet är svaret på varför de verkar kunniga men inte riktigt ha fingertoppskänsla på vad som gör sig på vita duken.

Å andra sidan har man valt att använda namnkunniga personer i rollistan - förutom redan nämnda finns även Jonah Hill och Ben Stiller med. Men i "Megamind" tycker jag inte att det sitter som en smäck. Jag kommer på mig själv med att se Will Ferrells ansikte flera gånger när jag hör hans röst och det är faktiskt störande. Jämför med "Den Fantastiska Räven" som också använda stora namn, men där man glömde bort vilka skådisar det var efter ett tag för att de blev ett med sin karaktär, snarare än att få animationen att framstå som genomskinlig. 

Apropå 3D eller inte så finns en hel del kul åkningar i början som får det att kittla i magen om man väljer den dyrare biljetten, men annars tror jag inte att det har någon större inverkan på upplevelsen.

"Megamind" kommer säkert att gå okej på biograferna, för den fungerar ändå hyggligt både för vuxna och barn, men några större lovord än så ger jag mig inte på.