Mitt liv som hund 1985

Nästan 30 år efter sin premiär kan det fortfarande vara en gåta varför ”Mitt liv som hund” är en av Sveriges största succéer internationellt. Det beror inte på att filmen är dålig. Tvärtom. Frågan är om Lasse Hallström någonsin lyckats lika bra med att fånga livet i cinemascope-format i sin långa och framgångsrika karriär. Frågetecknet gäller i stället att filmen var och är så karaktäristiskt svensk att det är svårt att förstå hur andra kulturer penetrerat den blågula slöjan som sveper in filmen i sitt eget tempo. Här finns knappast någon tydlig narrativ, någon typisk hjälte eller ens någon större sentimentalitet. Bara en historia om att vara ung, växa upp och iaktta vad livet innebär för ett barn på väg in i tonåren.

Konceptet blev en internationell succé som ledde till Lasse Hallströms stora genombrott. Två Oscarsnomineringar blev det och manegen blev dessutom krattad för en framgångsrik Hollywood-karriär med filmer som "Gilbert Grape", "Ciderhusreglerna" och "Chocolat".

”Mitt liv som hund” handlar om Ingemar (Anton Glanzelius) vars mamma (Aviciis mamma Anki Lidén) är dödligt sjuk. När han och hans bror blir för mycket skickas Ingemar till sin morbror Gunnar (Tomas von Brömssen) och hans fru Ulla (Kicki Rundgren) som bor i en liten by i Småland.

Väl på plats möter Ingemar flera minnesvärda karaktärer och dessutom bjuder filmen ganska tidigt på något som verkar vara ett lyckligt slut, innan den kastar om korten totalt och börjar om från början.

Medan Ingemar är hos sina släktingar träffar hand bland annat pojkflickan Saga (Melinda Kinnaman). Eftersom han bär på både sorg och ilska utvecklar han en speciell egenskap att skälla och krypa på alla fyra som en hund. Detta i sin tur leder fram till en boxningsmatch som är filmens mest gripande scen.

Egentligen är själva inramningen av ”Mitt liv som hund” inte alls olik de filmer som är baserade på Astrid Lindgrens böcker. De är utsökt fotograferade, har barn i centrum och väjer inte för tunga ämnen som död och utanförskap.

Skillnaden med Lasse Hallströms film är helt klart att barnen är lite äldre vilket gör att de även upptäcker livets mer erotiska inslag. Scenen där Ingemar spionerar genom att fönster på en nakenmodell med efterföljande tumult är en svensk filmklassiker.

Hantverket är det inte heller något fel på. Jörgen Perssons ljuvliga foto fångar karaktärerna i både ljusa och mörka stunder. Björn Isfälts musik förstärker utan att förlöjliga och skådespeleriet är på topp. Inte minst den då unge huvudrollsinnehavaren Anton Glanzelius är fantastiskt bra i en extremt komplex roll.

Dessutom finns ett genomgående tema där huvudpersonen filosoferar kring ”att allt kunde vara värre”. Han tänker bland annat på hunden Laika som ensam skickades ut i rymden av ryssarna.

Jag såg ”Mitt liv som hund” första gången tidigt på 1990-talet. Jag var väl runt sju år då och måste erkänna att jag inte blev så vidare imponerad. Jag var mer van vid Disney-stråkar, roliga barnfilmer och lyckliga slut. Jag förstod vad som hände, men förstod inte riktigt varför handlingen bara fortlöpte med tragedier och komik utan någon tydlig tendens åt vart det skulle.

När jag såg om filmen i början av 2000-talet insåg jag att det var just det som gör filmen så unik.

I generella termer är nämligen ”Mitt liv som hund” en film om barn fast för vuxna. En film som barn egentligen inte har så mycket utbyte av, men att vi vuxna kan minnas sin egen barndom genom Ingemars ögon.

Vid en närmare analys påminner filmen på just det sättet om en annan svensk succé, nämligen filmatiseringen av ”Låt den rätte komma in”. Filmerna är ljusår ifrån varandra så klart, men grundtanken att skildra barnet i centrum men för en vuxen publik förenar dem.

Ingemars försök att stänga ute de olyckor som sker omkring honom är gripande. Med ett rationellt sätt tänker han att det alltid kan bli värre. Att någon annan måste ha haft det svårare än just honom. Det är en osminkad och ocurlad bild av hur ett barn kan reagera i en krissituation. Och trots den svenska inramningen så är det en tanke som vilket barn i vilket land i världen kan ha.

Där ligger antagligen den internationella styrkan, att ”Mitt liv som hund” faktiskt når fram oavsett kultur.

Trots att Ingemar framställs, och i vissa fall i filmen kallas för, speciell så avundas vi vuxna hans inställning. När han växer upp, precis som vi tittare gjort, blir det mycket svårare att hålla fast vid den tanken.

Vi skulle alla vilja leka hund, skrika och bita fast i något för att uttrycka vår frustration, men vi vågar inte. Vi är inte barn längre, men Ingemar kommer via filmen alltid att vara det och det är därför ”Mitt liv som hund” fortfarande finns i våra hjärtan.

Kim Nilsson