Guldbaggevinnarna av Bästa film genom tiderna – Det storslagna 80-talet

 

Guldbaggen. Sveriges svar på Oscarsgalan och det kreddigaste priset som en filmarbetare kan vinna inom landets gränser. Men vilka filmer är det egentligen som vunnit det stora priset Bästa film genom åren? Det här är del 3 i en följetong som presenterar vinnarna från varje årtionde.

 

‣ Det frisläppta 60-talet

‣ Det oväntade 70-talet

Under 80-talet blev Bästa film-vinnarna allt större i skala, och flera internationella samproduktioner fick ta plats uppe vid vinnarpodiet. Årtiondet såg även galans första direktsändning, och det gamla priset för Högsta kvalitetspoäng byttes ut mot det nya Bästa film. Först upp till podiet var en ovanlig genreblandning.

 

 

 

Thrillerkomedier är ingenting man stöter på ofta. De två genrerna är på många sätt varandras motpoler, så det måste ske med ofantlig tonsäkerhet när de väl blandas. Tur då att den Mats Arehn-regisserade ”Mannen som blev miljonär” är just väldigt tonsäker.

Efter ett terrorattentat i Stockholm blir attentatsmannen hastigt anhållen. Senare på kvällen får statsministern reda på att hans dotter blivit kidnappad och inte kommer släppas förrän den gripna terroristen blir frisläppt.

 

Vid första anblick är det inte en uppenbart jätterolig premiss, men det ligger som sagt i utförandet. Trots det tunga ämnet blir filmen aldrig för bastant. Addera skickligt skådespeleri och en nervkittlande final så syns en riktig kultanda.

Nämnas bör också filmens producent och medförfattare, Olle Hellbom. Han var ovärderlig för den svenska filmindustrin, mest känd för att ha regisserat många av de berömda Astrid Lindgren-filmatiseringarna om Saltkråkan, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga, med flera. Han agerade även konstnärlig ledare för SF i många år, därmed inflytelserik för vilken sorts film som producerades i Sverige under lång tid.

 

Hellbom var en mästare på rollsättning. Det finns en anledning till varför ungarna i Lindgren-filmerna är så synonyma med sina roller. Med största sannolikhet är han också anledningen till varför ”Mannen som blev miljonär” har en sådan bra rollista. Gösta Ekman! Brasse Brännström! Allan Edwall!

 

 

 

1981 sändes Guldbaggegalan för första gången live i tv. Dåvarande TV2 fick äran att stå värd för kalasets debut i rutan. Filmen som svepte hem flest priser under galans sjuttonde tillställning var Kay Pollaks ”Barnens ö”.

Det är en film om en ung pojke som egentligen skulle ha spenderat sitt sommarlov på kollo, men istället lyckas han i hemlighet hålla sig kvar ensam hemma i Stockholm. Under de heta sommardagarna stöter han på diverse färgstarka karaktärer och funderar över ungdomens viktigaste frågor.

 

”Barnens ö” var inte en helt okontroversiell film på sin tid, eller nu heller för den delen. En av de största anledningarna till varför den aldrig givits ut på DVD är antagligen de sexuella situationer som den 11-åriga karaktären befinner sig i. Nog är det ett underligt artistiskt val att visa upp detta. Bortsett det är resterande delar av filmen väldigt poetiska och fint skildrade. Ett barn ensamt i stan är ett roligt koncept, dessutom skiljer sig sommarskildringen från den annars mer traditionella landsbygdsfetischismen.

Pollak är ett namn som många känner igen trots att han gjort relativt få filmer. Sammanlagt under 48 år har han enbart regisserat sex stycken. Kändast av dem må vara ”Så som i himmelen” med en Oscarsnominering i bakfickan.

 

 

 

På tal om viktiga producenter som Olle Hellbom, fick en annan av Sveriges kanske viktigaste producenter genom tiderna, Waldemar Bergendahl, sin första bagge på galan 1982, då ”Den enfaldige mördaren” tog hem priset för Bästa film. Antalet filmer Bergendahl varit inblandad i är svindlande, allt från ”Black Jack” och ”Sunes sommar” till de storslagna filmerna om ”Arn”. Helt enkelt en gigant som också hedrades med en Hedersguldbagge år 2010.

För regin i den mörka affären stod underligt nog humorlegenden Hasse Alfredson, ena halvan i Hasse och Tage.

 

I skånsk 30-talsmiljö syns drängen Sven (Stellan Skarsgård), som betraktas som idiot trots att han enbart är harmynt. Han behandlas långt ifrån rätt, inte minst av sin husbonde Höglund (Alfredson själv i en ofantligt elakt spelad roll), och brister till slut. Titeln på filmen undviker inte direkt vad denna behandling resulterar i. Det är oerhört starkt och i många fall rent ut obehagligt. Bergman hyllade exempelvis filmen och kallade den ”en jäkla märkvärdig film”. Rätt hade han.

 

 

 

I en fin övergång från citatet ovan ser Bergman en vinst året efter för ”Fanny och Alexander”. Den storslagna berättelsen om två barn i den fina släkten Ekdahl är häpnadsväckande elegant. Efter deras fars död ser vi både Fanny och Alexander kastas ut från säkerheten som deras släkt gett dem, och in i armarna på den storartat obehaglige biskopen i Uppsala, ruskigt spelad av Jan Malmsjö.

 

Bergman hade tänkt att det skulle bli hans sista film. Till detta samlade han vad som känns som hela Sveriges dramatiska skådespelarelit: Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Mona Malm, Allan Edwall, Ewa Fröling, Pernilla August, Erland Josephson, listan går vidare. Det är magnifikt och fängslande från början till slut trots den långa speltiden. Storslaget räcker inte för att beskriva känslan som berättelsen förmedlar.

”Fanny och Alexander” var även den sista filmen som vann priset under namnet Högsta kvalitetspoäng, efter det ändrades namnet till det mer tydliga Bästa film. Passande är det ändå att den sista filmen som fick priset med den tituleringen fick högst poäng någonsin. 4,20 hade ingen hittills kommit i närheten av, tidigare var Bergmans film ”Tystnaden” rekordhållaren med 4,05 poäng.

 

 

 

Guldbaggen strukturerar om och börjar dela ut sina priser efter kalenderår istället för det mer diffusa skolårsliknande konceptet som hittills varit normen. Därför hölls det ingen officiell gala år 1984. Trots det kammade en film hem det finaste priset: dokumentären ”Smärtgränsen” signerad Agneta Elers-Jarleman.

Personligt och minst sagt tragiskt. I ”Smärtgränsen” ser vi regissörens älskade (Jean) inblandad i en allvarlig bilolycka som leder till att han skrivs in på mentalsjukhus för hjärnskador. Sakta men säkert blir det dock allt mer tydligt att hans gamla jag börjar komma tillbaka. En sannare kärleksfilm är svår att hitta. Orädd att visa den tragiska verkligheten, inte bara hur det påverkat den skadade utan också henne. En tragisk film, men samtidigt väldigt vacker.

 

”Smärtgränsen” är tidlös, och det faktum att filmen var den första av en kvinnlig regissör som vann för Bästa film gör den också historisk.

 

 

 

Lasse Hallström är en av Sveriges största och kändaste regissörer. Han arbetar aktivt i Hollywood och har gjort filmer med några av världens största skådisar: ”Gilbert Grape”, ”Ciderhusreglerna” och ”Dear John” för att nämna några. Samtidigt som han är välkänd på hemmaplan, känns han fortfarande lite som en doldis i Amerika. Han blir anställd eftersom han får jobbet gjort, inte nödvändigtvis för sin artistiska flärd.

 

”Mitt liv som hund” var filmen som öppnade porten till Hollywood, och det är också filmen som visar vilken talang han faktiskt är.

Det är en underbar film. Lille Ingemar är en underlig pojke som skickas till sin morbror i Småland över sommaren när hans mor blir sjuk. Väl där träffar han på ett flertal charmiga och mindre charmiga filurer, inte minst jämnåriga Saga. Det är med finstämt hantverk som Hallström berättar om den lille pojken och hans nyfunna familj i det lilla samhället. Rolig, sorglig ibland lite underlig och alltid supermysig. Som sagt blev filmen en dundersuccé världen äver, bland annat nominerad till Oscarsstatyetter och vinnare av en Golden Globe.

 

 

 

Tredje världskriget har brutit ut. Journalisten Alexander är villig att offra allt. Vem kan man vända sig till med ett sådant offer? Gud, såklart!

”Offret” är inte den muntraste filmen på denna jord, långt ifrån. Men den är stor, grandios, till och med häpnadsväckande. Metodisk och eftertänksam. Vacker.

Det är kanske inte svårt att gissa att den sovjetiske Andrej Tarkovskij regisserat denna världsomtalade fransk/svenska samproduktion. Som vanligt är naturen central i regissörens filmer. Inspelad på Gotland fångar han och Sven Nykvist ett fängslande vackert landskap. Långt ifrån färgsprakande, nästan plågsamt. Nykvists djupröda foto i ”Fanny och Alexander” känns långt borta.

Med sig under inspelningen hade regissören några av Sveriges största talanger inom filmindustrin. Många lånade från Bergmans repertoar: Erland Josephson, Sven Wollter och Allan Edwall står för skådespeleriet. Anna Asp för scenografin. Som nämnt, Sven Nykvist för fotot. ”Offret” kom att bli Tarkovskijs sista film innan han gick bort samma år, bara några månader efter prisutdelningen.

 

 

 

I ”Pelle Erövraren” går en far och son i land på Bornholm. Det är närmare slutet av 1800-talet och Max von Sydow har i ännu en roll (efter ”Utvandrarna”) beslutat sig för att emigrera till Amerika i jakt på ett bättre liv. Längre än till den danska ön kommer de dock inte innan budgeten spricker, planen blir istället att ta sig an jobb på en herrgård i närheten tills de samlat ihop pengarna de behöver. Det visar sig vara en helvetisk tillvaro på det nya arbetet, främst på grund av den förkastlige godsförvaltaren.

Bille August (far till Alba) gjorde ett fantastiskt jobb med regin till denna dansk/svenska Oscars- och Guldpalmsvinnande film. Efteråt slog den danske regissören igenom även internationellt, det bästa han kom att göra var dock svenska ”Den goda viljan” (1992) baserat på ett Bergman-manus.

 

”Pelle Erövraren” är plågsam, stundtals inspirerande, och en trovärdig representation av dåtidens svårigheter. Relationen mellan far och son är den centrala behållningen.

 

Max von Sydow är såklart fantastisk, likaså den unge Pelle Hvenegaard som titelkaraktären med samma namn. I en väldigt minnesvärd biroll syns även Björn Granath som en annan arbetare på gården och Erik Paaske är elakt bra som herrgårdsbossen.

 

 

 

För andra gången såg Guldbaggegalan en delad vinst. Den dansk/svensk/brittiska dramaromansen ”Vid vägen” och dokumentärfilmen ”Tillbaka till Ararat” utsågs båda till Bästa film vid galan år 1988.

Max von Sydow satte sig i registolen för första och enda gången. Resultatet blev den hyllade ”Vid vägen”. Man kan undra varför han aldrig regisserade igen, när resultatet blev så hyllat?

I grunden är filmen en berättelse om en romans som inte var menad. Wilhelm Huus (Kurt Ravn) anländer vid sekelskiftet till ett litet danskt samhälle, detta till byns kvinnliga invånares förtjusning. Han har dock den oturliga smaken att förälska sig i en som redan är upptagen, Katinka (Tammi Øst). Hon bemöter hans känslor med ångestladdad glädje. Von Sydow fångar känslorna väl.

Det känns mer som en dansk film än svensk, danskan är det huvudsakliga språket som talas och den utspelar sig där. Bakom kulisserna märks dock den svenska influensen, Sven Nykvist ploppar upp ännu en gång som fotograf, och utför ett såklart fruktansvärt fint arbete. Även George Riedel gör ett utomordentligt bra jobb med musiken, de flesta känner igen honom som kompositören bakom ”Idas sommarvisa” och ”Fattig bonddräng”.

 

 

Den andra filmen som vann är som nämnt en dokumentär. ”Tillbaka till Ararat” skildrar det fruktansvärda folkmordet som började år 1915 där miljoner armenier mördades och skadades. Den starka berättelsen blir bara starkare under filmens gång. Världen runt möter vi folket som i nöd tvingades fly sitt land.

Filmen följer flera individer som påverkats av vad som hände, vissa med drömmen om att en dag få återvända till sitt land. Regissörerna PeÅ Holmquist, Suzanne Khardalian, Jim Downing och Göran Gunér gör ett gediget jobb i att samla information och minnen av allt för att sedan föra dem samman på ett gripande sätt. Det känns sammanfattande och helhetsbildande utan att tragiken förloras, filmen snöar aldrig in i en historielektion.
Den är genomgående personlig.

 

 

 

Ännu en dansk samproduktion tog hem en vinst för Bästa film år 1989.

 

Familjefilm har som vi nämnt i artikeln om 60-talet en stark tradition i Sverige, under 80-talets sista år sågs ännu en stark rulle ta plats på listan. Dessutom är ”Miraklet i Valby”, regisserad av svenska Åke Sandgren, något så ovanligt som nordisk science fiction.

Unge Sven sitter ute i husvagnen och experimenterar med sin kortvågsradio. Plötsligt händer det som inte får hända, han råkar förvandla det portabla hemmet till en tidsmaskin. Det gäller att vara försiktig med radiovågor, man vet aldrig vad som kan hända… Till slut lyckas han färdas så långt tillbaka som medeltiden. Med sig har han två kompisar varav en tråkigt nog blir kidnappad av dåtidens elakaste. Uppdraget blir alltså att rädda vännen innan de beger sig tillbaka till framtiden.

”Miraklet i Valby” känns väldigt bunden till årtiondet den hade premiär, men är nog också filmen med största charmen. Med Roxette i högtalarna och dåtidens teknologi i fokus skriker den 80-tal. Som de bästa familjefilmerna är den inte heller rädd för att svänga över till en mörkare ton när det väl behövs.

 

 

Är poppig familjefilm din stil, föredrar du poetiskt Gotlandsfoto eller firar du helst av allt jul med Bergman? Just nu går det att rösta på filmen Du tycker är bäst av 80-talets Bästa Film-vinnare på Guldbaggens Facebook och på Instagram.