Mordet på Orientexpressen 2017

Passagerarna i första klass-vagnen på Orientexpressen har alla hemligheter och ett grumligt förflutet. Bland kungligheter, tjänare, försäljare och professorer sker ett mord med många motsägelsefulla ledtrådar. Det är bara den världsberömde detektiven Hercule Poirot (Kenneth Branagh med imponerande mustasch och en ”fransk” dialekt som är ridicule) som kan lösa fallet innan de misstänkta skingras.

Branagh – som utöver att spela huvudrollen även regisserar - gillar sina kostymer, oavsett det gäller Shakespeare (han har regisserat sex stycken filmer baserade på bardens pjäser) eller superhjälten Thor. Han kan således vara både allvarlig och rolig, men han kan också vara dödstråkig som i hans senaste film ”Berättelsen om Askungen” från 2015, så han erbjuder en blandad kompott. ”Mordet på Orientexpressen” borde vara en bra användning av hans talanger, men resultatet är medelmåttigt.

Filmen inleds med en klumpig metafor där en präst, en iman och en rabbi står anklagande för en stöld i Jerusalem. De ställs framför Klagomuren – ”vad är ett landmärke folk kan tänkas känna igen från Jerusalem, hmmm…” – men det visar sig förstås att det är en girig ämbetsman som ligger bakom allt. Det är nämligen alltid en ensam upprorsmakare som ligger bakom alla religiösa konflikter. Jag skäms å Branaghs vägnar.

”Mordet på Orientexpressen” är baserad på en bok av Agatha Christie, men den här filmen är främst inspirerad av filmatiseringen 1974 (av regissör Sidney Lumet), med flera visuella blinkningar till den. Det är inte en dum film att vilja göra en ny version av. Sidney Lumets version är en välkänd klassiker som inte har åldrats särskilt väl. Det gäller dels den statiska kameran och det platta, onaturlig studioljuset de flesta scener badar i, men framför allt de rasistiska fördomar flertalet passagerare har. De levereras mer eller mindre som sanningar på ett sätt som snabbt blir jobbigt.

Det är omöjligt att inte jämföra ”Mordet på Orientexpressen” med dess tidigare inkarnation från 1974. Branaghs version är mer estetiskt tilltalande än sin föregångare, men ser å andra sidan ut att vara gjord i en kuliss mot en green screen, vilket fungerar fint i scenerna inuti tåget, men mindre bra när folk ska vara ute i kylan. Något jag verkligen uppskattade med denna nya version var att karaktärerna fått mer distinkta utseenden: när jag ser versionen från 1974 har jag svårt att hålla isär alla de prydliga vita gubbarna. Men framför allt berättar Branaghs film delar av mysteriet på ett smartare sätt; den tidigare filmen visar i en prolog saker det är mycket intressantare att få se nystas upp efter hand.

Men då ”Mordet på Orientexpressen” nästan är ett kammarspel står det och faller med skådespelandet, och här faller den nyare versionen i jämförelsen. Det var svårt att hålla isär dem ja, och det var stelare, men skådespelandet var åtminstone jämnare under Lumet. Sean Connery stack ut förstås, men det gör han nästan jämt.

Branaghs film är betydligt mer melodramatisk, vilket en del skådespelare klarar av och andra klarar det inte. Filmen är en blandning av dem som känns självklara som Judi Dench och Derek Jacobi. De som fungerar bättre än jag väntat mig: Michelle Pfeiffer som en kärlekstörstande änka, och Penelope Cruz som kristen missionär. Och så är det de som verkar ha gått in i fel inspelningslokal: Sergei Polunin och Lucy Boynton som greven och grevinnan Andrenyi, jag vet inte i vilken film de tror att de befinner sig i, men de är alldeles för skruvade för den jag såg.

Precis som Branaghs regikarriär är alltså den här filmen en mix av saker som fungerar bra, och saker som inte gör det. Om du gillade trailern kommer du nog gilla filmen också. Trots att den förbättrar vissa aspekter kommer den definitiva versionen alltid vara den från 1974. De gjorde inte allt bättre, men de gjorde det åtminstone först.