Mr. Nice 2011

Rhys Ifans, känd för den stora publiken främst genom sitt porträtt av den hedonistiske snuskhummer som Hugh Grant delar bostad med i "Notting Hill", är perfekt castad som Howard Marks, alias "Mr. Nice." Den kontroversielle Marks, ursprungligen från Wales, är något av en rikskändis i Storbritannien. Att hans livshistoria gärna lånar sig till en filmatisering är inte svårt att förstå.

Under sina studieår på Oxford inledde Howard Marks en kärlekshistoria med haschrökandet som skulle definiera resten av hans liv; efter en kort karriär som lärare kom han sedermera att göra sig känd som en av de största internationella knarksmugglarna någonsin. Under sjuttio- och åttiotalet rapporterade pressen flitigt om hans samröre med IRA och diverse andra brottsyndikat, hans utsvävande livsstil och hans flitiga argumentation för legaliserandet av cannabis.

Hans oborstade charm och det faktum att Marks själv alltid menat sig vara någon sorts gentelemannatjuv - enligt egen utsago aldrig inblandad i våldsamheter eller tyngre droger än hasch - samt den självbiografi som han skrev under nittiotalet och som har inspirerat denna film, har gjort honom till en omstridd, men av många älskad, ikon. Andra påtalar gärna det moraliskt tvivelaktiga i att Marks på sin ålders höst kan fortsätta att, numera indirekt, genom bok- och filmintäkter, håva in pengar på sin "livsgärning". Att det bara blev sju år i amerikanskt fängelse istället för de ursprungligen utdömda tjugofem sticker också en del människor i ögonen.

Regissör och manusförfattare Bernard Rose ("Candyman") verkar hursomhelst här inte överdrivet intresserad av eventuella etiska spörsmål eller av att sätta in Marks i något större, samhälleligt sammanhang. Han har gjort en skruvad, "Larger than life"-biopic som till ytan lånar drag av både George Clooneys "Confessions of a Dangerous Mind" och "Blow" av Ted Demme, fast med större komiska anspråk och mindre psykologiserande.

Rhys Ifans är en skön kille, Howard Marks var en skön kille, det här är en skön liten rulle, ungefär. Tyvärr håller det småputtrigt gemytliga långt ifrån hela vägen, och helhetsintrycket blir ljummet, ytligt, Rhys Ifans lurviga och gängliga figur till slut tröttsam i sin evigt chosefria inställning till alla tokigheter som serveras honom. Det fattas nyanser och djup i den skrivna karaktären Howard Marks: Jaha, han var rastlös, jaha, han gillade att röka gräs...? Att den verklige Marks var betydligt mer verbal och högljudd när han propagerade för legalisering av cannabis är väldokumenterat, här får man knappt ta del av ett enda argument. Vilket ju är synd, eftersom diskussionen i sig är intressant och förtjänar mer än en "cool", långhårig Ifans som tänder en joint på en teaterscen och grymtar om att "det är tur att inga civilsnutar sitter i publiken". Fucking-A! Han är ju en skön kille.

Jag menar nu inte att man prompt måste problematisera ett sådant här ämne i all evinnerlighet, i onödan. Anspråken här är uppenbarligen att visa på det fullomligt osannolika i arbetarklassgrabben Howard Marks livsresa, och det är en stundtals rolig och intressant inblick man får. Men när Marks pappa vid ett tillfälle i filmen förhörs av polisen om sin sons brott, säger han: "Han är mera som en sorts Robin Hood." Jaha, tänker man då. I filmen visas väldigt lite som kan styrka ett sådant påstående. Ville han inte bara ha kul?

På pluskontot finns att miljöerna från engelskt sextio- och sjuttiotal är fina och gedigna, samt Chloe Sevigny som Marks fru. Tyvärr får hon inte särskilt mycket att jobba med, hon har att växla mellan villkorslöst kärleksfull och bekymrad över sin makes yrkesval ett par gånger. Mest ska hon bara vara gift med den där "sköna killen". Groovy, baby!