Mumien - Återkomsten 2001

Passande för en film på temat reinkarnation så återvänder även regissören Stephen Sommers och i princip hela hans filmcrew från första filmen, likaså gör Brendan Fraser i rollen som den charmige äventyraren Rick O’Connell, Rachel Weiszs Evy kliver även hon in med efternamnet O’Connell då paret gift sig och skaffat busfröet Alex (Freddie Boath) sen förra gången det begav sig, trots att ingen har åldrats en dag så ska alltså åtta år ha passerat sen sist.

Stephen Sommers, som verkar ha snöat in på egyptologi har kokat ihop en rätt saftig bakgrundshistoria som anledning till varför familjen O’Connell måste lämna 30-talets London för att öppna gömda kistor, lösa hieroglyfer och sparka mumiestjärt nere i Kairo i hopp om att rädda världen en gång till.                             Det är ingen idé att ens försöka gå in på detaljer, så jag nöjer mig med att säga att äventyret innehåller en återkomst av den gamle mumien Imhotep (därav titeln), som vi känner igen från förra filmen och ett gäng hänsynslösa skurkar som vill ta över världen, alla jagar de Anubis guldarband som är nyckeln till vidunderliga krafter från förr. Mitt i allting så gör även Wrestling-stjärnan Dwayne ”The Rock” Johnson sin skådisdebut, i en liten skrikig roll, utan några direkta repliker som härföraren med namnet ”The Scorpion King” (Vilket tydligen ändå var tillräckligt för att han skulle få sig en egen spin-off prequel året därpå)

Den viktigaste återkomsten från förra filmen måste ändå vara användandet av de inte helt billiga Industrial Light & Magic, som fått händerna fulla i en film som innehåller alltifrån mumier på en dubbeldäckare till Anubis enorma armé av schakalkrigare. På klassiskt uppföljarmanér flyttar Sommers i ”Återkomsten” en stor del av fokus från karaktärerna till ”the good stuff”, på gott och ont. Allting, bortsett från charmen från ettan finns det dubbelt så mycket av i tvåan, till och med Weiszs hårförlängningar.

Humorn är den samma ironiska, lekfulla driften med det mesta som gjorts i äventyrsväg på vita duken. ”E.T”, ”Titanic”, ”Gremlins”, ”Ensam Hemma”, ”Gladiator” och ”Jurassic Park” är bara några exempel på filmer Stephen Sommer skämtsamt blinkar till i sin egen återuppväckta mumieversion av ”Indiana Jones”. Allt är så ironiskt och självmedvetet att man nästan börjar tro att Sommers är rädd för mänskliga känslor, när det till slut hettar till i filmens final blir det rätt svårt för publiken som garvat munnarna fulla med popcorn att engagera sig.

Alla har vi våra guilty pleasures, jag är fullt medveten om att ”Återkomsten” endast kom till för att försöka tjäna lika mycket pengar som ettan gjorde, inte för att det fanns något nytt och intressant att berätta, men samtidigt kan jag inte låta bli att återigen omsvepas av den lättsamma underhållningen med non-stop action, mumier som vaknar till liv i montrarna på The British Museum, mängder av fantastiskt ondskefulla skalbaggar och pygméskelett och en pigg Brendan Fraser som hela tiden har tungan i kinden och avtryckarfingret redo. Bara en sån sak som att vi får knytnävsslagsmål – en underhållningsform som verkar bortglömd i det nya Hollywood.

Allt är sådär ökensnyggt som man förväntar sig, med månljus över vackra sanddyner, ett luftskepp som stilla seglar mot horisonten och för att inte tala om de läckra flashbacksen till ett tidigare liv i gamla Egypten där Rachel knivfightades med Patricia Velasquezs, minst lika vackra Anck Su Namun, en girl on girl som snuddar vid ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”- och ”Kill Bill 2”-nivå.

Visst är känslan efteråt lika tom som popcornskålen man förbrukat. Det finns inget direkt budskap värt att balsamera för framtiden. Men det var väll precis vad man kan förvänta sig, eller?