Mumien: Drakkejsarens grav 2008

Det har ju gått några år sen sist, denna sommar får våra hjältar inte helt vältajmat gräva i spåren efter en upptinad Indiana Jones. Rachel Weisz har hoppat av och ersatts av en snurrig Maria Bello, Stephen Sommers har lämnat över registolen till Rob Cohen (”xXx”), Kameler och skalbaggar har ersatts med drakar och demoner, och självaste ”Mumien” Imhotep har fått nöja sig med att vara namnet på en nattklubb i ett neonklätt Shanghai då kampen mot de odöda outsourcats österut i hopp om att vaska fram pengar genom att gräva upp ondskefulla kinesiska ledare lagom till OS i Peking.

22 år efter att Brendan Frasers stiliga beväpnade arkeolog Rick O’Connell hade sin första nära-mumie-upplevelse har även hans grabb Alex (Luke Ford – inget släktband till Harrison Ford) utvecklats till en stilig beväpnad arkeolog - ett föräldraskap som till anblicken känns lika absurt som när Angelina Jolie fostrade Colin Farrell i ”Alexander”, då den 39-årige Fraser inte åldrats en dag sen det först begav sig. Men vad gör man inte när man behöver en yngre sidekick och Shia LeBeouf säger ”No, no, no”?

Året är 1946, då den forne legionären Rick och hans fru Evelyn (Bello), som gett ut populära äventyrsböcker om mumier sen sist, lämnar gården dit de dragit sig tillbaka, för att under ett sista hedersuppdrag transportera en värdefull diamant till Kina. Väl där träffar de på Evys klumpige bror Jonathan (John Hannah) och deras rebell till son som hoppat av college för att kunna leta rätt på Drakkejsarens grav, där den gamle kejsaren (Jet Li) sussat i årtusenden under en förbannelse från en trollkvinna (Michelle Yeoh från ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”). Det visar sig att även den Kinesiska armén är intresserade av graven, de vill använda diamanten för att återuppväcka kejsaren och hans enorma armé av terrakotta soldater, för att ta makten över Kina, och troligtvis även världen. Det finns bara en familj som kan stoppa dem..

Det är alltså upplagt för en gammal hederlig familjeåterförening genom mumieslakt, med samma smågnälliga halvt ironiska snällbråk som vi fick fullt tillräckligt av i senaste”Indiana Jones”. Jag är en av få i min vänkrets som invänder när någon zappar bort de gamla ”Mumien”-rullarna på TV. Men nu får det räcka. Jag förstår verkligen varför Rachel Weisz tackade nej, manuset från pojkarna bakom ”Shanghai Knights” och ”Smallville” är deprimerande oinspirerat, regissören Rob Cohen, som är känd för att göra dumma högljudda filmer som ”xXx” och ”Stealth” gör sin sämsta insats hittills med detta CGI-övergödda nonsens som saknar allt vad finess heter. Maria Bello går rätt överraskande helt bort sig med löjlig brittisk accent och Charlie’s Angels-manér (var hon inte bibliotekarie?), utan någon som helst kemi med en trött Brendan Fraser som verkar ha tappat intresset.

Varje korkad scen blir en ursäkt för att dränka oss i pixlar bland odödliga eldsprutande drakar och Ray Harryhausen-arméer. Allting har magiska regler och undantag som finns till utan förklaring. Kejsaren sägs ha total kontroll över alla elementen men tror ni han lyckas träffa någon av våra hjältar med sina onda istappar och eldstormar för det? Givetvis har han även det enda svärdet som kan döda honom lite ledigt hängandes i bältet.

Till slut är O’Connell-familjen de enda på plan som saknar superkrafter, deras uppgift blir att springa runt och utbrista idiotiskt vitsiga tv-spelsrepliker som "He sure knows how to make an entrance!" och när man inte kunde föreställa sig att den ostiga likdoften från ”Drakkejsarens grav” kunde bli mer påtaglig, börjar en av karaktärerna kalla på ett gäng yetis/snömän som kommer till undsättning från Himalayas bergstoppar. De gör drop-kicks, målgester och bär iväg den skadade Rick på en liten bår. Då stod det redan klart att ”Mumien” grävt sin egen grav. Snälla, låt honom ligga.