My Bloody Valentine 1981

Det ljuva 80-talet. Skräckfilm behövde inte vara så komplicerat. Några festande ungdomar, en förklädd mördare med hämndmotiv, en lagom läskig miljö (skogen, förorten, eller som här, en gruva) och gärna en populär högtid för blodbadet. Eftersom man redan avverkat allhelgona, jul och fredagen den 13:e så valde filmskaparna den heliga Alla hjärtans dag. Perfekt ursäkt för mördaren att proppa hjärtformade chokladaskar med utkarvade människohjärtan.

Ribban sätts redan under förtexterna. En bystig blondin tas ner i ett gruvschakt för lite kuttrasju med en okänd älskare i gruvarbetaruniform (som man gör). Där strippar hon ganska omgående innan nämnd älskare får ett ryck och trycker upp den förvånade donnan mot en spetsig hackyxa. Läcker titellogga dundrar mot skärmen. Here we go.

Vi introduceras till det obligatoriska gänget ”ungdomar” varav många ser ut att närma sig 30 men beter sig som lågstadieelever. Det är mycket ”Porkys”-stämning med sexskämt och tokroliga spratt som att snorta Pepsi med sugrör. Vi har även det lokala fyllot/bartendern som varnar alla om att staden har en förbannelse över sig. Den piparökande sheriffen och borgmästarens dialoger handlar alla om ”det hemska som skedde för 20 år sedan” men liknar ofta med sitt absurda allvar scener ur ”Titta vi flyger”.

Snart ska i alla fall Alla hjärtans dag firas och festas med samma energi som nyårsafton – det vill säga, gott om alkohol och samlag. Detta följs av den briljanta idén att ta en tur ner i det nedstängda gruvschaktet, något som uppenbarligen piggar upp sexlusten ytterligare. I samband med detta inleds en serie mord av vår Darth Vader-andandes hämnare och på blod- och våldsnivån är det relativt inspirerat, varav filmens kultrykte. En kvinna hittas i en torktumlare, en stackars festprisse dränks i ett kokande korvspad (!) medan en annan hängs så hårt att huvudet flyger av och blodet sprutar.

Här finns också ett triangeldrama mellan den oskuldsfulla Jamie Lee Curtis-wannaben och hennes pojkvän respektive ex. Är någon av dem den skyldige? Det ihärdiga exet (komplett med världens bredaste kanadensiska dialekt samt en trevlig scarf) vars misstänksamma beteende får Norman Bates att likna en förskolelärare, eller den blonda, helylle pojkvännen som gärna öppnar en ölburk dramatiskt för att uttrycka sin vrede? Svaret är hyfsat uppenbart för den som sett en handfull filmer i genren.

Det är tveklöst en rätt löjlig men harmlös B-film vi har att göra med. Men bland alla klyschor och dåliga skådespelare finns trots allt lite härligt 80-talssplatter och spänning, speciellt i finalen som utnyttjar den otäcka gruvmiljön väl. Det finns en påtaglig charm med dessa gamla kultfilmer, långt innan moderna rysare med mobiltelefoner, Internet, etc. (som exempelvis den hjärndöda ”Valentine” eller denna films vedervärdiga remake).

Nostalgin är dessutom på topp och som jämförelse mot ”Scream”-ironin som tacksamt pekade ut alla bekanta dumheter – här finns både gruppen som i panik delar på sig samt älskaren som lämnar sin käresta för att hämta öl och säger ”Jag är snart tillbaka…”. Och för den som det betyder något – en av Quentin Tarantinos favoritrysare.