Smärta och ära 2019

Pedro Almodóvar har tjugo långfilmer bakom sig, och ”Smärta och ära” är hans sjätte att tävla om Guldpalmen i Cannes. Regissören själv kallar denna för tredje delen i en trilogi av mer eller mindre självbiografiska filmer, som började med ”Begärets lag” (1987) och fortsatte med ”Dålig uppfostran” (2004).

I centrum står Salvador Mallo, en hyllad spansk filmregissör som länge gått utan inspiration. Istället är det konstant migrän och otäcka kvävningsanfall som tagit grepp över hans liv. En av Salvadors gamla filmer har just restaurerats och ska visas på bio på nytt, varpå han får erbjudandet om att presentera visningen ihop med sin gamle skådespelare Alberto Crespo. De två har inte pratat med varandra på trettio år, men Salvador är redo att begrava stridsyxan. Albertos prestation i filmen var trots allt, vid en omtitt, inte så katastrofal som han mindes den.

På samma sätt får Salvador chansen att omvärdera flera gamla relationer och händelser ur sitt liv. En stor del av historien utspelas i hans barndom. Den lilla familjen är så fattig att hans mamma försöker göra en grotta hemtrevlig. Lille Salvador försvinner in i böckernas och filmernas värld, och blir starkt påverkad av ett möte med en ung hantverkare.

Banderas spelar Salvador i vuxen ålder, och det räcker bara att kasta en blick på den yviga, grå frisyren så vet man. Det är såklart en version av Pedro Almodóvar själv, och skådespelaren uppmuntrades att efterlikna filmskaparen som han arbetat med i många år. Till och med lägenheten är exakt återskapad efter Almodóvars egna. Men historierna som berättas, de ska tydligen vara löst inspirerade av verkliga händelser - ibland rakt av påhittade, ”det är vad som hade kunnat ha hänt mig” säger regissören själv.

Det tar mig dock lite ur berättelsen, att ständigt undra om det är Pedro Almodóvars liv eller en fiktiv rollfigur jag tittar på. Och när Almodóvar har skrivit en lång monolog om en gammal 80-talsflört, som Banderas karaktär i sin tur överlämnar till sin skådespelande vän för att sätta upp på scen, ja, då blir det så meta att man nästan blir snurrig.

Det är kanske inte en exakt självbiografi, men ändå en av Pedro Almodóvars mest personliga filmer. Men där till exempel Alfonso Cuarón lyckades omvandla sin uppväxt till mästerliga ”Roma”, känns ”Smärta och ära” dessvärre märkligt oinspirerad. Det är förstås två väldigt olika filmer, men jag ser ett släktskap i hur barndomens till synes obetydliga ögonblick kan påverka en stor konstnär senare i livet.

Det är som att Almodóvar inte gjort den här filmen för någon annan än sig själv. Kanske som självterapi, eller bekännelser på äldre dar? Hans mest trogna fans kan säkert uppskatta att se nya sidor av en regissör som sällan upprepar sig, och som alltid håller hög klass på sina filmer - och skådespelarna sen! Antonio Banderas och Penélope Cruz, det är alltid stor njutning att höra dem leverera Almodóvars kvicka och eftertänksamma repliker på spanska. Här finns också Julieta Serrano som medverkat i flera av hans tidiga filmer. Alla presterar på topp. Som förväntat.

Men det är ett hopplöst långsamt drama utan några stora händelser, och jag har svårt att relatera till Pedro… förlåt, Salvador och hans plågor, emotionella ärr och nostalgiska minnen. Intimt, stillsamt och personligt - för all del, men det finns ingenting i filmen som griper tag. Jag tippar på många höga betyg, det är antagligen en film som andra kan uppskatta. Själv känner jag att ”Smärta och ära” inte har något att säga mig.