Pettson & Findus - Roligheter 2014

Pettson och Findus var aldrig mina största favoriter som barn, själv älskade jag mest Astrid Lindgrens figurer och Sune Andersson och hans familj. Men ändå har jag lyssnat x antal gånger på mina Pettson-kassettband, sett julkalendern ”Tomtemaskinen” från 1993 och Sven Nordqvists böcker ”Rävjakten” och ”Pannkakstårtan” måste vara två av mina mest lästa böcker – någonsin. Tillsammans med ”När Findus var liten och försvann” och ”Tuppens minut” bygger denna tyskproducerade film, som kommer lagom till 30-årsjubiléet, på just dessa. 

Ulrich Noethen (sedd i bland annat ”Undergången”) spelar Pettson och rösten görs av Claes Månsson som också är berättarrösten. Findus har gjorts med CGI-effekter från Pixomondo, som tidigare jobbat med ”Game of Thrones” och en mängd storfilmer, och det är 15-åriga Ima Nilsson som gör rösten till den busiga, talande kissen. Samtliga skådespelare är tyska medan rösterna är svenska, synkningen fungerar halvbra och även om inte dubbningen är dålig som i Mari Jungstedt-deckarserien ”Kommissarien och Havet” och Josef Hillman från ”Beck” vrider jag mig lite obekvämt. Den dubbade fiktionen gör att det inte är så lätt att fullt ut kasta sig in i Sven Nordqvists underbara värld. 

Det är femte gången Pettson och Findus filmatiseras och flera av historierna återfinns från den senaste ”Glömligheter” från 2009, men några episoder är nya och även filmens sångnummer som är lite lagom käcka och trevliga. Däremot är det svårt att hitta en röd tråd och speltiden (86 minuter) känns väl lång. Samspelet mellan Pettson och Findus är fint och såväl Noethen som Månsson gör sin Pettson varm och bekant. Men karaktärerna Gustavsson och Beda är otroligt fåniga och blir karikatyrer. Att blanda en verklig värld med animation känns inte heller klockrent. 

Det känns som att böckerna hade mer för äldre barn och vuxna eftersom det inbyggt fanns mycket humor och ”klokskaper” utan att för den skull tappa de allra yngsta. Medan ”Bamse och Tjuvstaden”, som fortfarande finns i biorepertoaren, både är underhållande, djup och respektingivande blir ”Pettson & Findus” bara en söt och mysig film för förskoleåldern. Sen är filmens sensmoral ”tillsammans är man mindre ensam” stundtals svår att värja sig emot. 

Sven Nordqvists stämningsfulla och rika illustrationer väcker ändå en del nostalgiska minnen hos de äldre tittarna. Filmen får mig att vilja läsa de finurliga och vackra böckerna för mina syskonbarn och framtida barn. I enstaka scener som bakningen av pannkakstårtan och tjurfäktningen känner jag en genuin berättarglädje men i det stora hela får jag en bitter eftersmak eftersom filmen osar alldeles för mycket kommersialism. ”Var det inte mer?” - samma ”snuvad på konfekten”-känsla som jag fick efter att ha lagt en åkkupong på Grönan för att gå in i Pettson och Findus värld fick jag av denna film.