Poltergeist 2015

Tobe Hoopers och Steven Spielbergs skräckfilm från 1982 är en klassiker inom genren men en av filmhistoriens mest ikoniska scener. Med dess lågmälda anslag och stundtals långsamma tempo är det en film som blir desto mer effektiv när den väl börjar skrämmas. Ett par mediokra uppföljare gjordes men lämnade inget bestående intryck. Det är klart att det bara var en tidsfråga innan någon fick idéen att göra en remake och nu skriver vi 2015 och Gil Kenans version går upp på bio. Men är den relevant – och kanske ännu viktigare: kan den skrämmas?

Eric och Amy Bowen är hårt arbetande medelklassföräldrar som gått på en nit. När ekonomin går i backen tvingas de sälja sitt hus och flytta till ett billigare område med sina tre barn. Deras nya hus ser inte mycket ut för världen, men det är billigt och det är allt som räknas för Bowens som försöker börja om och komma på fötter igen. De flyttar in och gör sig hemmastadda, men det dröjer inte länge förrän märkliga saker händer i huset. Till en början är det bara sonen Griffin (Kyle Catlett) som anar oråd. De vuxna avskriver hans oro med att han är en känslig själ och lämnar barnen ensamma för att gå på en middag. När de väl är ensamma står det helt klart att familjen Bowen inte är de enda invånarna i det ruckliga tvåvåningshuset.

Den första akten av filmen är skickligt gjord. Regissör Kenan tar tid på sig och låter familjen Bowens vardagsliv ta plats. Det hjälper att skådespelarna har en del bra kemi och framförallt Sam Rockwell och Rosemarie DeWitt känns helt rätt som hårt kämpande föräldrar som bara försöker göra det rätta för sin familj. Här får vi framförallt följa sonen Griffin som har oturen att tilldelas sovrummet på husets vind. Stämningen är behagligt ryslig och det finns hela tiden en krypande känsla av obehag som löper igenom hela den första akten. Tyvärr grusas förhoppningarna om en lyckad remake ganska snabbt. Så fort hemsökelsen drar igång på riktigt är det som om Kenan inte kan hålla tillbaka sin glädje över att få leka med ett helt hus, och släpar följdaktligen fram det tunga spökartilleriet en dryg halvtimme in i filmen. Clowndockor springer omkring, besatta träd jagar barnen och vålnader anas i skuggorna. Och så fortsätter det, i en allt mer stegrande spiral av skräckfilmsklyschor öser filmteamet på med alla trick de kan komma på. Det är inte särskilt läskigt.

Självklart återskapas en del klassiska stunder från originalet, den brusande tv-apparaten finns naturligtvis där. Den yngsta dottern Maddy (Kennedi Clements) får flera scener som är direkta hyllningar till Hoopers film. Men när filmen i den avslutande akten tar in parapsykologer och tvättäkta spökjägare från tv så slår det hela över och blir mer spökhus än skräckfilm. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Gil Kenan tidigare gjort den animerade spökhuskomedin "Monster House". Det blir för mycket av det goda – och för lite av den återhållsamhet och smygande skräck som gjorde den första Poltergeistfilmen till en klassiker. Till slut återstår bara trötta CGI-effekter, melodramatiska skrik och en överförklarad backstory som inte håller ihop. "Poltergeist" i 2015 års tappning är ingen katastrof – men den är bara en blek skugga av originalet från 1982. Se om den istället.