Queer 2024

Regissören Luca Guadagnino (“Call Me By Your Name”, “Bones and All”) är tillbaka med en filmadaption som tar oss tillbaka i tid och rum till en dekadent tillvaro med cigaretter, sprit och droger bland amerikanska expats i Sydamerika.

 

Filmen är en adaption av Williams S. Burroughs delvis självbiografiska novell med samma namn. Burroughs alias, William Lee (Daniel Craig), är en amerikansk expat i 1940-talets Mexico City som bosatt sig där efter att ha åkt fast för droger i sitt hemland. Han hänger på barerna tillsammans med kompisen Joe (Jason Schwartzman), och de gissar vilka av de övriga gästerna som också kan vara queer, samt diskuterar sina senaste eskapader. Den godtrogna Joe blir ständigt bestulen på saker eftersom han tar med sig männen hem, medan William tar med dem till sjaskiga hotellrum.

 

Craigs resa från den eleganta kvinnotjusaren James Bond till svettig gammelqueer är som en rutschkana ner till samhällets botten. Här raglar han runt, halvfull och drogpåverkad på jakt efter sex med unga män, men blir mestadels bortsjasad. Och jag förstår dem. Man kan nästan känna tequilastanken från bioduken ner i salongen, och när bytte han egentligen kläder sist? Dushade? Linnekostymen är skrynklig, håret ligger i klibbiga tovor, och skäggstubben skvallrar om många dagar utan tvätt och rakning.

 

Men så får William syn på Eugene Allerton (Drew Starkey) och blir besatt. Eugine är sval tillbaka, om än tillräckligt välkomnande för att Eugine inte ska ge upp. Dessutom sitter han ofta och spelar schack tillsammans med en kvinna. Han är svår att läsa av. Är han queer? Eller kanske bisexuell? Tillräckligt queer åtminstone för att låta sig förföras, visar det sig, om än utan något större känsloengagemang.

 

Här ska kanske inflikas att filmen blivit mycket omskriven för sina sexscener. Att de skulle ha chockerat Venedig-publiken under premiären, att de satt och skruvade på sig och till och med bad högt att det skulle vara över snart. Skriverierna känns överdrivna. Visst är det otippat med Craig i en sådan roll, men inget mer explicit visas än i vilken annan samtida film som helst. Inga närgångna detaljer, inget synande med lupp. Och ingenting alltför utdraget heller, så man behöver inte oroa sig (alternativt bli besviken, lika bra att anpassa förväntningarna på en gång).

 

Hur som helst, William ger inte upp utan bjuder med Eugene på en resa. Han får umgås med alla kvinnor han vill, bara han är “snäll” mot William ett par gånger i veckan. Eugene hakar på. Målet visar sig vara en mystisk planta i regnskogen som kan ge telepatiska förmågor. Jakten efter plantan är ett eget kapitel. Tonen ändras från Hemmingway till Indiana Jones.

 

Filmens essens kan beskrivas som längtan efter närhet. Hallucinativa (konstnärligt vackra) sekvenser visar ögonblick av kontakt, förståelse, och att (bokstavligen) komma under huden på en annan människa. Men det är en futil längtan, för i slutändan är vi ensamma i våra kroppar.

 

Craig, Starkey, och hela ensemblen gör mycket fina rolltolkningar - särskilt Craig har tänjt på sina gränser. Filmens två timmar och femton minuter håller uppmärksamheten, även när handlingen girar och svänger mot nya mål. Man får komma ihåg att grundberättelsen är skriven under Beatniktiden, från vilken Jack Kerouacs "On the Road" kanske är mest känd men där Burroughs och likaså Alan Ginsberg var ledande figurer. Deras berättelser är flytande och berör ofta krigstrauma, existentialism och en strävan efter spirituell upplysning.

 

"Queer" är på liknande sätt en odyssé med olika äventyr (och insikter) på vägen. En febrig och het filmupplevelse med surrealistiska moment, tankeväckande existentiella poänger, och genomgående riktigt snyggt filmfoto. En av höstens storfilmer!