Resident Evil: Degeneration 2008

Racoon City är bortsprängt. Det samvetslösa företaget Umbrella som utvecklade T-viruset som förvandlade staden till ett zombieinfekterat helvete är historia. Det innebär inte att mänskligheten kan sova tryggt om natten. För så länge Capcom kan mjölka sin internationellt storsäljande speltitel Resident Evil så kommer de levande döda jaga kött. ”Resident Evil: Degeneration” kan ses som en indirekt uppföljare på spelens fjärde del.

Handlingen börjar på en flygplats dit Claire Redfield anländer för att protestera mot ett företag som experimenterar med T-viruset. Saker går väldigt fel när det bland de maskeradklädda häcklarna och demonstranterna börjar dyka upp riktiga levande döda. Blodbadet blir ett faktum och såväl militären som regeringens specialagent Leon S Kennedy kopplas in på fallet. Tillsammans måste Claire, Leon och de två militärerna Angela och Greg rädda överlevande och försöka hitta hjärnan bakom vad som verkar vara ett riktat terroristattentat. Frågan är om Angelas bror Curtis, som förlorade sin fru och dotter i Racoon City har ett finger med i spelet…

Som kommersiellt samtidsfenomen är det här stort. Liksom nöjsamt att dissekera med diverse analysverktyg för nutidsmedia. ”Resident Evil: Degeneration” är en långfilm vars huvudpersoner och intrigtrådar kommer från framgångsrika spelserien Resident Evil. Spelmakarna i sin tur har aldrig försökt dölja att deras produkt var tungt inspirerad av klassisk b-skräck som exempelvis Romero. När man dessutom betänker de tre spelbaserade actionfilmerna med Milla Jovovich i huvudrollen växer serien till ett riktigt popkulturellt monster.

Mindre underhållande däremot är att se hur gränserna för uttryckslöshet raseras när Resident Evils agenthjälte Leon S Kennedy gör entré. Inte ens Steven Segal skulle kunna vara så livlös och platt. Inget blir bättre av att agenten försetts med en fjollig page som hämtad från Zoolanders drift med modeindustrin. Eller presenterar sig med sitt fulla namn – Leon S Kennedy, med konsonanten prydligt uttalad i mitten. Så blir alltså den hyfsat coole Leon från Resident Evil 2 och 4 en fördömd pojkscout med prydlighetsmani. Auktoriteten i skådisens stämma passar aningen illa till den animerade karaktärens androgyna fejs.

”Resident Evil: Degenerations” andra huvudperson, den likaså tv-spelsbekanta Claire Redfield är mindre platt men röstgestaltas av en jobbigt nasal kvinnostämma. Stackaren får mest stå i bakgrunden och irra i korridorer så att träbocken Leon kan få hinna utveckla en passion till filmens drivande huvudgestalt Angela Miller. En karaktär som utvecklarna lyckas göra rätt mänsklig – med sin känsliga mimik, finmejslade drag och blandning av hårt och mjukt slås sig Angela snabbt in på tronplatsen som favorithjälte som vore väl värd ett spel. Givetvis är ”Resident Evil: Degenerations” handling inte helt vattentät i sina småkrystade thrillervändningar och naturligtvis förläggs halva filmen i en sciencefictionartad facilitet som skriker tv-spel. Vilket det ju i rättvisans namn faktiskt är.

Fast även om filmen mest är b-klassad underhållning för fanboys fungerar den här digitalstela Romeropastischen ändå bättre än säg – dataspelsbaserade ”Sin City”-efteraparen ”Max Payne”. Rekommenderar dessutom att kolla in special featuresektionens bloopers där filmens handling mixas och paras ihop med annan dialog. Som renodlad skräckupplevelse har serien Resident Evil på det stora hela långt mindre att erbjuda än det vridet obehagliga Silent Hill (som bevisligen är svårt att omsätta till fungerande film).

Zombier är hur man än ser på saken helt enkelt inte fräscha längre; då vi har sett dem i alla stadier – ruttna, mänskliga, komiska, pigga, slöa och oändligt seglivade. Själv hade jag ju gärna sett lite ironiskt lattjande med seriens kackigare inslag från första spelet inkorporerad i filmhandlingen. För visst undrar man om baskerklädda rödhättan Jill Valentine fortfarande är en fena på att öppna upp lås?