Rubber 2010
Synopsis
Info
Senaste om filmen
Skruvad parodi om mördardäck
Quentin Dupieux, mer känd som elektroartisten Mr. Oizo ("Flat Eric", det gula mjukisdjuret som headbangade på MTV för ca 10 år sedan), har skapat den här egensinniga men inte helt absurda filmen som inleds med hur en bil kör över några prydligt uppställda stolar och en sheriff kliver ur bakluckan för att informera publiken att denna film är en hyllning till det meningslösa frågetecknet i filmer (nan drar flera kända exempel, som varför "E.T." är brun och varför ingen går på toa i "Motorsågsmassakern").
Publiken är dock en riktig publik som ute i en öken ges kikare för att titta på - och kommentera - filmen. Ett gäng medvetna stereotyper som likt en vanlig biopublik snackar sönder filmen och stör sig på varandra medan den enda som riktigt engagerar sig är tystlåten, rullstolsbunden krigsveteran (spelad av C-stjärnan Wings Hauser!)
Filmens egentliga handling följer lätt och jämnt ett bildäck som vaknar upp på ett skrot, börjar ringla omkring och inser att den kan spränga båda saker, djur - och människor huvuden - med telepatiska krafter! Den söker upp ett motell där den spanar på en lättklädd, kvinnlig hotellgäst och sätter igång en serie mord som utreds av några klantiga sheriffer.
Minst sagt en film i en klass för sig. Den är gjord med en rejäl glimt i ögat och en imponerande respekt och kärlek för kult- och exploitationfilmer. Den är fylld av små, lustiga detaljer men är samtidigt ingen vanlig komedi eller parodi av typen "Date/epic/superhero, etc. movie". Medan den fint fångar stereotypiska thriller- och skräckfilmsklichéer så skapar den samtidigt en egen, bisarr värld som hastigt hoppar mellan fiktion och "verklighet". I ett skede försöker sheriffen ha ihjäl biopubliken så att alla kan gå hem!
Det här hade kunnat bli en framtida kultfilm i sig om det inte vore för att upplägget inte håller för dess ansträngda 108 min. Nästan lika ofta som det klickar till blir det långdraget och väldigt många scener med ett däck som rullar omkring eller spränger folks huvuden. Idéerna runtomkring är inte tillräckliga för att överskugga faktumet att filmens huvudskämt inte håller hela vägen. Mycket av humorn är dessutom så konstig att den inte faller alla, om ens någon, i smaken.
Det är synd för man har uppenbarligen bra resurser, både framför och bakom kameran. Och det är snyggt gjort. Med en tajtare speltid och mer genomtänkt manus hade det här kunnat bli en fullträff. Men fortfarande värd en titt, speciellt för filmälskare och fans av genren.
