Scarface - Chicagos siste gangster 1932

Tony Camonte (Paul Muni) är en underhuggare bland gangsters under förbudstiden på 1920-talet då alkohol var olagligt och kriminella gjorde det till sin verksamhet att tillverka och langa. När Camonte anlitas för att mörda sin boss blir han den nya gangsterledaren Johnnys (Osgood Perkins, pappa till Anthony) högra hand. Men den nästintill psykotiska Tony siktar på att ta över efter Johnny - både affärsmässigt och Poppy (Karen Morley), damen vid hans sida. Maktbegäret övergår snart i hybris...

Trots 70 år på nacken tål den här starka klassikern fortfarande jämförelser, med inte bara Brian De Palmas kultförklarade remake utan även Martin Scorseses gangsterrullar. Även om denna ansågs våldsam för sin tid så är det inte i närheten av det extrema våldet i De Palmas filmer eller exempelvis "Maffiabröder". Men man kompenserar snyggt med välplacerad symbolik, karaktärsutveckling och en handfull god, hederlig nostalgi.

Som sann älskare av svartvit 30-talsfilm så bultar mitt hjärta stolt vid åsynen av tidiga gangsterfilmsdetaljer som blivit karaktäriserande för genren. Som torpederna som gömmer vapen i blombuketter när de besöker ett tilltänkt offer på sjukhuset, de serietidningsartade montagen med snurrande tidningsrubriker och drive-bys, både med meddelandeförsedda lik som kastas ut och beskjutningar (de personliga favoritoffrena är den intet ont anande tidningsläsaren och mannen som nästan hinner till undsättning).

Filmen lever mycket på huvudrollsinnehavaren Paul Muni, som trots brist på någon större stjärnstatus Oscarsnominerades sex gånger, och vann för "Louis Pasteur". Han påminner om en ung Jack Nicholson och har en förmåga, precis som sin efterträdare Al Pacino, att spela över från och till. Men den intensiva blicken, de flirtiga hånflinen och oförutsägbara utbrotten passar karaktären perfekt. Munis sliskiga utstrålning gör att man helt och hållet tror på att Tony är en farlig jävel som gärna kliver över lik för att få sin vilja igenom.

Symboler som i modern film hade känts övertydliga och fåniga bidrar här istället till den hetska stämningen. När Tony tänder en tändsticka genom att dra den mot en aggressiv snuts polisbricka så känns det vibrerande maktspelet ända in i magen och det är fullt motiverat att han besvaras med en rak höger. Samma sak när han ger sig i kast med att stjäla sin kompanjons flickvän och snor tillfället att tända hennes cigarett - mitt framför näsan på rivalen.

Visst är den en aning föråldrad, främst i med sin moraliserande prolog och den lite ruttna kvinnosynen. Men speciellt filmens andra halva är ren dynamit när det kommer till tungt agerande och laddade situationer. Plötsligt är det karaktärer vi bryr oss om som råkar illa ut och våld- och actionsekvenser (som en häftig biljakt) är förvånansvärt underhållande och påkostade för sin tid.

Det är även en väldigt snygg film, där man galant leker med ljus och skuggor. Den obligatoriska komiska biten - här i form av den blygsamt intelligente assistenten Angelo (Vince Barnett) och hans ständiga telefonproblem - känns uppenbart inlagd men är ändå kul och väger upp våldet. Och i en biroll bevisar skräcklegenden Boris Karloff att han kan spela annat än monster. Bara en sådan sak.