Silent Hill 2006

Som en sista räddning för sin obotligt sjuka dotter Sharon tar mamma Rose med henne mot Silent Hill, en sedan länge öde plats som Sharon ibland nämner i sömnen. Rose misstänker att hennes adoptivbarn kan ha någon koppling till spökstaden, och vill inte låta någon möjlighet komma henne undan. Hoppet förvandlas till förtvivlan och desperation när de krockar på väg in i den dimmiga staden, och dottern försvinner.

Medan Rose följer vad hon tror sig se är Sharons skugga genom Silent Hills gator, dras hon allt längre in i en mardröm. Staden som förstördes i en brand för över 30 år sen är inte så övergiven som man kan tro - utan bebodd av vidriga monster, ofattbar ondska, Djävulen själv och mitt i denna smet, en galen sekt bildad av överlevande (miss)ledda av fanatiska Cristabella. Silent Hill är staden som får självaste Knutby att framstå som en trevlig kurort för avslappning och inre självbefinnande.

Först och främst är det viktigt att poängtera att ”Silent Hill” kräver en sak av tittaren. Den kräver att man har spelat spelen den baseras på, och som en bonus kanske till och med gillar dem. Först då kan man luta sig tillbaka och till fullo njuta av denna filmatisering.

Har du inte spelat ”Silent Hill” men är ändå nyfiken på att se filmen, kan det vara till hjälp att veta följande – ingen vet vad som händer i Silent Hill eller varför. Det är en öde plats i ständig dimma, bebodd av monster du aldrig tidigare skådat. Spelen ger aldrig några svar till hur det har blivit så – de är ren, krypande skräck från början till slut. Punkt slut. Spelare har diskuterat ämnet i åratal, men som jag ser det; när en skum typ med pyramidformad hjälm och en machete av bibliska mått närmar sig, är det inte tillfälle att undra: ”Vänta här nu… Vem är du egentligen? Var kommer du ifrån?”. Utan spring för livet!

Filmen anstränger sig dock lite väl mycket för att ge en förklaring till stadens alla mystiska händelser, möjligen för att tillfredsställa mainstream-publiken, men resultatet blir så invecklat att det bara skapar nya frågor. Lönlöst med andra ord. Riktiga skräckfans lär uppskatta den ändå för den visuella upplevelse den bjuder på, men håll utkik efter alla frågetecken i biostolarna när lamporna tänts igen – det är fjortisarna som hoppades på en ny hjärndöd ”The Fog”…

”Silent Hill” är kanske inte den homage till skräckgenren som filmskaparna hade hoppats på, men den är däremot en stark hyllning till spelen, och som Playstation-nörd sitter jag och njuter när alla för mig kända platser och karaktärer svischar förbi på löpande band, oavsett om deras närvaro är motiverat eller ej. Men viktigast av allt, den mystiska och hotfulla stämningen finns där, ackompanjerad av musik och ljudeffekter som kunde vara som tagna direkt ur succéspelen, och mer än så kan man egentligen inte begära.

Precis som utlovat slår den franske regissören Christophe Gans på stort när det kommer till äckel och blod. Taggtrådsfinalen är en makaber gorefest utan dess like, men som alla andra scener med monster och liknande tar den slut bara en aning för snabbt. Jag vill gärna gilla ”Silent Hill”, men den känns rätt splittrad då den i ena stund bjuder på spektakulära varelser och närmast konstnärliga miljöer av typen som sällan syns på vita duken, för att därefter fylla högtalarna med långdraget religiöst mumbo-jumbo om ondska och häxor och Helvetet – sånt där som bättre platsade på biograferna vid millennieskiftet då filmer om världens undergång släpptes en gång i veckan.

Så, är ”Silent Hill” den spel-till-film-adaptation vi alla med spänning väntat på? Både ja och nej. Den lyckas sannerligen fånga stämningen i spelförlagan bättre än ”Resident Evil”, ”Doom” eller hopplösa fiaskot ”Alone in the Dark” för den delen, men fortfarande lämnar slutresultatet en del kvar att önska. Fast jag skulle inte ha något emot att man fixade till felen men behöll intensiteten och den krypande stämningen när en eventuell ”Silent Hill 2” spelas in. För jag kommer troligen att stå först i kön även då.