Silvana - Väck mig när ni vaknat 2017

Rapparen Silvana Imams stora genombrott kom efter hennes spelning under en antirasistisk demonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp. Sedan dess har blivit Årets artist på Grammisgalan, vunnit P3:s Guldmick och blivit Årets homo/bi/trans.

Hennes musik stod för sig själv, men Silvanas karisma och många identiteter - som artist, kvinna, invandrare, lesbisk, uttalad feminist och antirasist - gjorde henne snabbt till en person som syntes i debatten. Hon blev en ikon, en hjälte och ett hatobjekt.

Det hade varit lätt för filmens tre (!) regissörer Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis att göra Silvana till enbart en symbol för kampen mot främlingsfientlighet, homofobi och kvinnoförtryck. Men när de visar Silvana Imam bakom mediebilden får hon ha brister, får vara svår och motsägelsefull. Hon får vara någon som med självklarhet tar plats, men tvivlar på att någon gillar henne på riktigt. Hon får vara någon som tar fighten, men som tar en paus för sitt eget välmående.

Gustafson, Kastebring och Tsiobanelis har gjort ett skickligt hantverk. Det är lätt att en dokumentär i ”Vi följer en person och ser vad som händer”-genren inte lyckas ge vad som händer ett intressant flöde, att en förlitar sig på huvudpersonen som röd tråd, slutar för abrupt eller fortsätter i all oändlighet. Men som betraktare glider jag sömlöst genom filmens många ämnen, utmanas, och får en intim inblick i en komplicerad persons liv. ”Väck mig när ni vaknat” är även ett vittnesmål om tiden då främlingsfientligheten tagit sig in i regeringar runt om i Europa, och nästan blivit rumsren.

Något jag inte väntat mig mitt i allt detta var att se den trevande inledningen på en romans skildras bättre än nästan alla kärleksfilmer jag sett. Nu är Silvana Imam och popartisten Beatrice Eli ett power couple, två artister som lyser lika starkt ihop som isär, som verkar tokkära i varandra.

Men vi får vara med innan allt det där. När Silvana skruvar upp radion, säger att artisten är Beatrice Eli och att hon är olyckligt kär i henne. När de stelt och trevande söker kontakt. När de inte vet vad de ska säga, när de på avstånd sneglar åt den andras håll. Det är rörande att se hur det släpper, hur de hittar varandra, för att det är så bekant och verkligt, och jag inser hur sällsynt det är att riktigt lyckats fånga det på film (oavsett om det är en fiktion eller dokumentär).

För transparensens skull: jag gillar Silvana Imam. Inte så att jag kan alla låtar utantill, men jag var på flera av konserterna som visas i filmen och har postern från Vierge Moderne på vardagsrumsväggen. Det är omöjligt att vara helt neutral, men jag gick ändå in med mina kritiska glasögon på. En film behöver inte vara bra för att den handlar om någon en beundrar. Jag försökte hålla emot min inre fangirl, men tillslut var det bara att kasta in handduken.

 

Det är en fantastisk film. Det är ett närgånget och skickligt personporträtt. Filmen handlar om det politiska och det personliga, om kampen mot rasism, nazism och fascism. Om konst, identitet, familj, kärlek, kändisskap och ångest.

Jag önskar inget mer av ”Väck mig när ni vaknat”, förutom att alla går och ser den.