Sneakerella 2022

Ännu en Askungen-tappning? Lugna puckar, i årets Askungen har det faktiskt skett en hel förändringar. Det kretsar kring unge El (Chosen Jacobs) som dagdrömmer om att designa sneakers men som butiksjobbar i familjens sneakeraffär. Här blir han omkringhunsad av sin styvpappa och tillika småirriterande styvbrödrar att jobba långa skift i butiken och tvingas städa bland den hopplösa röran på skolagret. Blinkningen till originalets “Askungen”, finns där, även om jag kan tycka att det här mer gränsar åt i-landsproblem än åt faktisk inspärrning.

 

Nåval, vad är en bal på slottet. El och hans bästa vän Sami (Devyn Nekoda) rymmer från ett av Els arbetspass för att få kunna gå på lanseringen av ett par häftiga nya sneakers. Väl i den långa kön möter de den charmiga Kira (Lexi Underwood), och de alla klickar direkt över deras starka passion och kärlek för just ett par “fresh kicks”. Kira visar sig efter ett tag att vara dotter till den stora sneakerkungen Darius King, därav kallas Kira “sneakerprinsessan” (jag visste väl att ni skulle få en en Disneyprinsessa någonstans, Disney!).

 

El, ung och oerfaren, blir the talk of the town när han dyker upp i sina egendesignade sneakers fyllda av personliga historier och unika touches. Med Kiras förtroende i spetsen sägs plötsligt den simpla butiksmedarbetaren vara en superstjärna med lång erfarenhet och kändiskunder. Den nya framgången blir allt klurigare för El och hans pjucks att navigera kring, och det hjälper inte när det dessutom lurar omkring två styvbröder som gör allt i sin makt för att sabotera.

 

Det är en livfullt magiskt New York vi får en inblick i. Streetvärlden som målas upp i “Sneakerella” är rolig, inkluderande, och färgsprakande. På många sätt symboliserar den en ny era för Disney, där alla möjliga typer får plats, vare sig du har en annan hudfärg, eller en annan sexualitet. Els bästa vän Sami hintas att ha “en rad av flickvänner” - det är några korta rader, men det är ändå något nytt in i den konservativa världen. Att vara nytänkande och spännande går bra i linje med den flashiga “Sneakerella” som vi får följa - alla får vara med. Då och då stämmer filmen upp i avancerade sång- och dansnummer som dock återigen påminner mig om att det är en av Disneys väna TV-produktioner jag faktiskt tittar på. 

 

Det verkar faktiskt nu som att vi kan bedöma hur progressivt världen rör sig genom att titta på olika “Askungen”-varianter. Disneys första “Askungen” (1950) var stereotypisk, medan “A Cinderella Story” (2005) långt efter visade att tja, även Askungen kan bara jeans och sneakers. I “Cinderella” (2015) var vi tillbaka bland de klassiska korsetterna och trådsmala midjorna, medan vi förra årets “Cinderella” (2021) hade en modern “Fabulous Godmother”. Askungens historia verkar vara tidlös - men den måste ju trots allt hänga med i omvärldens alla trender.

 

Vår film verkar däremot ha svårt att bestämma sig för om den vill vara en musikal eller inte. Å ena sidan strösslar det vilt med typiskt maffiga musikalnummer à la en klassisk gatudans, fylld med evigt positiva statister. Men å andra sidan glömmer de stundtals efter halva filmens gång bort sångerna i förmån för att driva historien framåt. Inte för att historien är så ofantligt mycket bättre, det är mest de vanliga missförstånden vi ofta återfinner i rom-coms - men filmen får ett klart uppsving när den släpper sina krystade och klämkäcka sångnummer.

 

För “Sneakerella” hade kunnat bli en helt annan sorts film om den bara hade vågat ta steget ut från sin säkra, PG-värld. De inledande sekvenserna när El, Sami och Kira möts och hamnar på äventyr är en miltals klass över den röra som resten av filmen. Historien om Kira och hennes far är fin och det är kul att få gå på “SneakerCon” och få en glimt av den nästintill kultiga skovärlden som är just sneakers. Däremot är Els familj desto mer bisarrt obekväm i det hela, styvpappan är mestadels uppgiven och surmulen, medan de två styvbröderna mer sänder ut vibbar som påminner mig om de korkade skurkarna i “Ensam hemma”.

 

“Sneakerella” är inte ett helt magplask, det är en charmig film men som du till trots snart kommer att glömma bor. Det som du möjligen kommer att minnas med glädje är när de unga tu med tindrande ögon tittar på vackra sneakers och skrattade målar glad graffiti i en New York-förort. Det hade kunnat gå att göra en hyllning till sneakerkulturen och New York på enklare vis. Less is more, även för er Disney.