Sockerexperimentet 2023

Forskning i all ära, men till vilket pris? Det är en av huvudfrågorna som behandlas i den nya svenska dramafilmen ”Sockerexperimentet". Forskarna går här bokstavligen över lik för att förbättra folkhälsan i Sverige under mitten av 1900-talet.

 

På Vipeholms sjukhus för personer med olika typer av intellektuella funktionsvariationer utanför Lund får vi följa den unga kvinnan Johanna (Amanda Malmberg) som förälskar sig i den nyintagna Vilgot (Isak Bruno). Till en början kan man tänka sig att filmen kommer att bli en klassisk kärlekshistoria, men vi har något mycket mörkare framför oss.

 

Filmen skildrar de verkliga händelserna kring de så kallade Vipeholmsexperimenten som gick ut på att de intagna fick äta extrema mängder socker i syfte att undersöka vad som orsakade karies. Ändamålet var att bevisa hur sockret bröt ned tänderna. Vilka är då inte de perfekta försökskaninerna än de personer som under denna tid knappt anses vara människor? Varken de intagna, eller någon av deras anhöriga, ger sitt medgivande till att de ska delta och experimentet eskalerar ju längre tiden går, vilket leder till katastrofala följder.

 

”Sockerexperimentet” är regisserad av Johan Tornblad och producerad av Johan Fågelström, de driver tillsammans produktionsbolaget Affekt film som står bakom filmen. De väljer att skildra en viktig historia i Sveriges mörka förflutna som många säkerligen vill försöka glömma, eller kanske aldrig har hört talas om, och de gör ett bra jobb i att väcka obehag hos tittaren. Experimentet eskalerar mer och mer genom filmen då vi både får se hur intagna tvångsmatas med kolor och när de spottar ut sina ruttna tänder. Minst sagt visar de på absurditeten av det hela när de (manliga) forskarna envisas med att allting görs för Sveriges bästa.

 

Tornblad gör dessutom ett bra jobb med att porträttera den inte så mysiga känslan av att vistas på Vipeholms sjukhus - det är naket, sterilt och färglöst. De intagna har likadana kläder, likt fångar, och de vita sjukhuskorridorerna ekar ibland tomma, eller fylls av vrålande skrik. Men det är inte bara extremt lidande som skildras, utan en liten färgklick framkommer i mörkret i form av Johanna och Vilgot, som (ibland) lyser igenom.

 

Flertalet scener berör när skådespelarna Malmberg och Bruno får interagera med varandra, och Tornblad har lyckats att skapa vackra filmfoton när Johanna och Vilgot utforskar sin kärlek som inte får möjlighet att blomstra på det sättet som de önskar inom sjukhusets väggar. Men det är också någonting som fattas - känslan av att vi aldrig riktigt få lära känna våra huvudkaraktärer på riktigt.

 

Vilgot kastas in i berättelsen i början av filmen. Inom fem minuter har Johanna och Vilgot en stark relation. Johannas problematiska relation till sin moder, som vägrar träffa henne, utforskas bara på ytan. Det är synd att de två karaktärerna inte får mer utrymme då det är deras berättelser som man vill se mer ut av.

 

Fokuset hamnar i stället på sockret och de likgiltiga forskarna som driver på experimentet - vilket inte på något sätt är ointressant, men som hade stärkts av en närmare relation till våra huvudkaraktärer som faktiskt är de som får ta konsekvenserna av det hela. Filmen får i stället som mest nerv i de scener som forskaren Lovisa närvarar i, som spelas av Sandra Redlaff, som kämpar för att stå upp för de intagnas hälsa. Hon har det inte lätt som måste fajtas mot alla de männen som ironiskt nog lever efter ledorden ”för folkhälsans bästa”.

 

En sevärd film, som dock inte uppnår sin fulla potential, men som många borde ta del av för att få en inblick i kanske en bortglömd, eller nedtystad, historia. En händelse som för övrigt inte skedde allt för länge sedan. Dessutom kommer jag från och med nu hålla mig till lördagsgodiset och borsta tänderna lite extra noga ikväll.