State of Play 2009

Machiavelli visste det som varje Shakespeareskurk med aktning har som morgonbön. Allmänheten är blott till för att dompteras. Den anonyma massan människor finns enbart till för att agera som fond åt någon dugligare persons strävanden att nå upp och fram i sin karriär.

På vägen dit är det ofrånkomligt att enskilda människor inte blir annat än klivstockar. Om de trampas ner i jakten på ära och berömmelse är det ett överkomligt pris för en blivande furste. Det är trots allt ett arbete för ytterst få utvalda att leda ett land. Det är den här maktens nödtorftigt maskerade arrogans som titeln "State of play" alluderar på. Lekfullt tillstånd - eller stat att leka med? I orätta händer är skillnaden endast marginell.

Vår konspiratoriska historia börjar följdaktligen i maktens korridorer. Den framgångsrike politiske påläggskalven Stephen Collins (Ben Affleck) ifrågasätter upphandlingen av försvarsmateriel värd miljarder. Strax därefter dör hans nära medarbetare och älskarinna i vad som först verkar vara en tunnelbaneolycka. Mediefokus flyttas från Collins politik till hans personliga förhållande. Liksom alla andra tidningar vädrar Washington Globe en rejäl story. Men tidningens luttrade veteran Cal MacAffrey (Crowe)vägrar att gå med i drevet då Stephen är hans gamle vän. Ändå tills han upptäcker att olyckshändelsen har kopplingar till ett till synes orelaterad avrättning av en småtjuv. Journalistnäsan vaknar till liv och med hjälp av den unga hungriga kollegan Della Frye (Rachel McAdams) som han inledningvis varken litar på eller respekterar börjar han komma sanningen allt närmare inpå spåren. En sanning som kan få digra konsekvenser för alla inblandade.

Russell Crowe är helt självklar som nitiskt murvel med stark näsa och moralisk övertygelse men alltför insyltad i sitt förflutnas relationer för att kunna förhålla sig helt objektivt till sitt material. Det känns riktigt bra att se honom utsatt och mänsklig, en flåsande, otränad medelålders man som tagit sig vatten över huvudet. Desom med spänning väntat på den här emotsedda filmatiseringen av den brittiska tv-serien med samma namn behöver knappast gråta över Brad Pitts avhopp från huvudrollen.

Ett större frågetecken är ersättningen av pålitlige Edward Norton med tvålfagre Affleck. Men även om Afflecks rolltolkning inte är en uppenbarelse passar hans utstrålning rollen som polerad påläggskalv. Som kvinnligt alibi rör sig söta MacAdams nedtonat bland manliga egon och hamnar i skymundan av sexiga Robin Wright Penn som gör Stephens frustrerade fru med ett förflutet som älskarinna åt Cal. Svettigt intrighöjande bara det.

Den första åttio minutrarna av "State of Play" är skicklig uppbyggd spänning. Trots att man har färden någorlunda utstakad framför sig är landmärkena aldrig riktigt utvalda och turistanpassade. Man lyckas skildra nyhetshetsen och beslutspressen i en redaktion utan att göra parodi på saken. Den stenhårda Helen Mirren som dräktklädd järnlady och ansvarig utgivare gör knappast saken sämre.

Men till slut kommer frågetecken ändå. Det största är den moderna thrillerns eviga dilemma - jakten på ett orginellt slut. Här slår "State of Play" liksom så många föregångare slutligen knut på sig själv för att leverera ett överraskande upplösning. Frågan någon borde ha ställt sig är om överraskande är utbytbart med tillfredsställande. Det hade bara krävts några steg tillbaka från manusförfattarens egna ambitioner på att knyta ihop sin karaktärsdrivna historia för att få till en starkare filmupplevelse istället för en som får oss att resa upp bakdelarna och tänka lagom förstrött "jaha, var det så det var". Det finns nämligen en primal, ekvation i genren konspirationsthriller som man gör bäst i att varken leka eller experimentera med alltför mycket.