SvampBob Fyrkant: Äventyr på torra land 2015

Det finns två saker som en oinsatt bör veta om Svampbob. Ett: han är en gul tvättsvamp som bor i en stad på havets botten (fråga inte). Två: TV-serien som sänts sedan 1999 sägs vara den populäraste på barnkanalen Nickelodeon. Alla under femton års ålder bör därför vara mer än väl bekanta med den här filuren.

Själv blev jag frälst tack vare den första långfilmen - kort och gott kallad "Svampbob Fyrkant - filmen" från 2004. Därefter köpte jag DVD-boxen och blev inte heller besviken på serien. Svampbob är en smittsamt entusiastisk karaktär med ett härligt barnasinne. Historierna är ofta fulla med smarta små detaljer, som gör den till ett nöje även för vuxna tittare. Mycket humor går att finna i det absurda med en undervattensstad, och skratten förlitar sig aldrig på popkultur eller flirtar med moderniteter. Det är snarare en rätt tidlös humor, byggd på visuella skämt och dåliga ordvitsar.

Visst är det trevligt att återse Svampbob Fyrkant på bio, men att denna uppföljare är som bäst medioker, är såklart trist. Det är en besvikelse när man vet att filmskaparna faktiskt kan bättre.

Det börjar som det oftast gör: i Bikini Bottom. Här flyter livet på som alltid, så länge invånarna får sin dagliga dos av krabb-burgare. Svampbob steker de godaste i staden. Konkurrenten tvärs över gatan, Plankton, ett ondskefullt geni i miniformat, planerar att stjäla receptet. Men något oväntat händer. Receptet går upp i rök! När den smarriga snabbmaten sinar utbryter fullkomlig anarki, och den annars så fridfulla byn förvandlas till "Mad Max"-land på nolltid. 

Nu måste hjälten och skurken samarbeta för att återställa lunchmenyn och världsfreden. Det innebär bland annat bygge av en tidsmaskin, som ställer till det med några tokiga scener - och, i filmens bästa sekvens, möte med en delfin som vakat över universum i tiotusen år. "Liftarens guide"-författaren Douglas Adams skulle ha varit stolt. 

Först när det återstår 20 minuter av filmen kommer det som trailern och titeln utlovat: äventyr på torra land. Svampbob med vänner: Herr Krabba, Patrik Stjärna, Sandy och Bläckvard - klättrar ut ur vattnet i jakt på en pirat (Antonio Banderas) som roffat åt sig det hemliga burgarreceptet. 

Att sätta Svampbob i verkliga världen kunde lätt bli en desperat gimmick, som i fallet med "Smurfarna", men här är seriens skapare noga med att inte gå ifrån karaktärerna för mycket. Även när de pumpar upp sig till superhjältar (här jublar leksakstillverkare över oändliga möjligheter till nya plastfigurer, lunchboxar och lakanset!) så sker det inom nån slags Svampbob-logik. Här får äntligen fansen lite utdelning för biopengen och användning för 3D-brillorna. Det blir åtminstone en kul och actionfylld final när de tecknade TV-figurerna blir "verkliga" och får leka i vår värld.

Men fram till dess är det inte mycket som motiverar varför den här historien skulle lämpa sig för en bioduk. Filmen lider av en alltför lång startsträcka, som om någon har tagit ett TV-avsnitt och manglat ut det till minst tredubbla speltiden. Det är spretigt, ojämnt och glest mellan skratten. 

Mer insatta Svampbob-tittare har beklagat sig över hur serien sakta men säkert tappat "det" genom sina tio säsonger. Om filmen är ett försök att pumpa nytt liv i en döende franchise så känns det misslyckat. Jag väljer att minnas min Svampbob som han var i sin första långfilm: ett energiknippe full av galenskap. Vi vet ju att uppföljare sällan blir lika bra.