SvampBob: Svamp på rymmen 2020

Jag ska villigt erkänna att ”SvampBob: Svamp på rymmen” är min första introduktion till undervattensbyn Bikini Botten och dess invånare. Det är därför med ett öppet och nyfiket sinne jag tar mig an filmen, medveten om att den gula huvudfotingens popularitet har gett honom ett slags kultstatus. Är det så att jag har missat något? Är detta månne en filmupplevelse för såväl vuxna som barn, som så många av de animerade filmer vi numera är bortskämda med?

Det korta svaret på den frågan är nej. Tidigt i filmen blir det tydligt att detta är ett äventyr främst för de yngre, och det är lätt att se framför sig hur kids i lågstadieåldern förtjust härmar de lustiga replikerna och rösterna. Det är färgsprakande, fantasifullt och säkert nittio minuters ren glädjefröjd om man tillhör målgruppen. Här finns dock inte jättemycket att hämta om man inte vill sysselsätta ett barn eller är ett superfan av franchisen.

Filmens handling tar sin början när SvampBobs kattliknande havssnigel Gary blir kidnappad. Fast besluten att rädda Gary ger sig SvampBob iväg hals över huvud, tillsammans med vännen Patrik Stjärna. Deras första utmaning blir att ta sig an ett gäng köttätande cowboyzombiepirater, med spirituell vägledning av Keanu Reeves huvud i en ökenbuske. (Ja, du läste den meningen rätt.) Denna sektionen är otecknad och har ytterst lite med handlingen i övrigt att göra, utan verkar mest vara en ursäkt för att slänga in ett musiknummer med Snoop Dogg. Men det är också filmens mest underhållande sekvens, så för all del.

Resan tar dem vidare till nöjesparadiset Atlantic City (heh) och till den fåfänge kung Poseidon som underhåller hyn genom att smeta havssnigelsslem i ansiktet - Gary är alltså hans senaste skönhetsprodukt. Samtidigt är SvampBobs frånvaro påtaglig i Bikini Botten, och resten av gänget hakar på för att bistå i räddningsinsatsen - chefen Herr Krabba, bläckfisken Bläckvard, ekorren Sandy, och till och med den elake Plankton, trots att det var han som låg bakom Garys kidnappning från början.

Med undantag för Snoop Dogg-sekvensen är det en enkel och rättfram handling som balanserar väl med de cartoon-aktiga överdrifterna i karaktärernas minspel och röster. En längre flashback till när alla vännerna lärde känna varandra utgör även startskottet för en prequel-spinoff (”Kamp Koral: SpongeBob’s Under Years”). Jag tyckte flashbacken var ett sött inslag när jag såg den, men tydligen var seriens nu bortgångne skapare Stephen Hillenburg (som filmen dessutom är dedikerad till) uttryckligen emot att man gjorde en spinoff, vilket ger en lite besk bismak i efterhand.

”SvampBob: Svamp på rymmen” har en del fina kvaliteter, inte minst ett välbekant men ständigt aktuellt budskapet kring vänskap och lojalitet. Ungarna kommer gissningsvis älska den och som vuxen är det klart uthärdligt. Om inte annat kan man ägna tiden åt att i sitt stilla sinne fundera över hur samtalet gick när rollen som ökenbusken Sage pitchades för Keanu Reeves.